Universitetslagen stadgar om tre uppgifter för oss som är verksamma inom Akademia. Vi skall forska, meddela undervisning och stå i växelverkan med det omgivande samhället. Den sistnämna uppgiften kallas allmänt för "tredje uppgiften".
För en humanist är det fråga om att hålla populärvetenskapliga föredrag och festtal, skriva längre och kortare texter som inte utestänger den breda allmänheten, medverka som expert i radio och TV och förhoppningsvis berika den offentliga diskussionen med inlägg utgående från den speciella utsiktspunkt som den egna vetenskapen ger. För en historiker faller det sig naturligt att visa hur det som framstår som speciellt och märkligt i samtiden minsann har haft sina motsvarigheter i det förflutna, eller motsatt att det vi uppfattar som självklart och oföränderligt är de nyckfulla tillfälligheternas summa.
Staten står för drygt 60 % av universitetens pengar. Från och med år 2013 kommer grunderna för statens finansiering av universiteten att ändras. Enligt den arbetsgrupp inom Undervisnings- och kulturministeriet som utarbetat en modellmatris (YO-rahoitusmallimatriisi vuodesta 2013) för finansieringen skall universiteten i Finland bli kvalitativt mer högstående, mer internationella, mer profilerade och effektivare än förr.
En konkret förändring för oss på det akademiska verkstadsgolvet är att publikationerna och särskilt högrankade internationella publikationer som varit föremål för en regelrätt referee-granskning får större betydelse. Artiklar som klarat sig genom detta nålsöga är ett måste inom naturvetenskaperna och nu är tanken att också humanister morotsvägen skall fås att inse värdet av att publicera sig internationellt. Exakt hur våra olika publikationer kommer att viktas återstår att se, men jag tror knappast att monografin på ett av nationalspråken - ett publikationsformat som i många fall är naturligt för humanisten - kommer att få en tyngd som motsvarar arbetsinsatsen.
Något jag letat med ljus och lykta efter i den nya matrisen, men förgäves, är den tredje uppgiften. Hur poängsätts olika prestationer och hur stor andel av resurserna tilldelas universitetet utgående från prestationer inom tredje uppgiften? Populärvetenskapliga publikationer kommer av allt att döma knappt att noteras och andra aktiviteter inom den tredje uppgiften har ingen plats eller tyngd i matrisen. Man vill alltså med den nya finansieringsmodellen betona universitetet som elfenbenstorn, och lyckligt det land vars torn skiner vackrast i solen.
Universitetet har möjlighet att premiera uppdrag inom ramen för den tredje uppgiften i sin interna fördelning av resurserna. Eftersom kampen om resurserna hårdnar misstänker jag att den tredje uppgiften kommer att väga lätt också i den interna fördelningen. Universiteten föredrar att de anställda ägnar sig åt sådan verksamhet som ger klirr i kassan, och vem kan klandra dem. Min kritik riktar sig därför mot en statsmakt vars högra och vänstra hand inte tycks ha kontakt med varandra. Låt mig vara tydlig och fråga: har man ingen bland de anställda på Undervisnings- och kulturministeriet som vore kapabel att eftertänksamt läsa och lyhört tolka den lag som alltjämt styr universitetens verksamhet? Att designa en nationell fördelningsnyckel som inte klart och tydligt utgår från de tre lagstadgade uppgifterna är enligt min uppfattning att undergräva respekten för lag och rätt. Dylik subversiv verksamhet borde statsförvaltningen hålla sig för god för. Antingen lagen eller fördelningsprinciperna borde ändras. För min del föredrar jag att lagen med sina tre uppgifter bibehålls.
I praktiken får jag ägna mig åt samma aktivitet som många andra akademiker säkert hemfaller till i dagar som dessa, låtsas som om universitetslagen inte existerar. Uppdrag och engagemang som hänför sig till den tredje uppgiften måste i fortsättningen lågprioriteras och väljas bort. Mitt svar till dem som ber om min medverkan är därför – borde åtminstone vara det – oftare än förr ett entydigt "nej". Detta blir därför min sista kolumn för Magma. Nu måste det i stället bli historikerna utanför Finlands gränser och på alla kontinenter som jag i välsvarvade referee-artiklar försöker slå med all den häpnad som bara finländsk historieforskning har kapacitet till.
Inför det nya året som inbjuder till såväl tillbakablickar som löften inför framtiden vill jag avsluta med att dela med mig av den klokskap som den svenske komikern Tage Danielsson satt på pränt och formulerat så här: "Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp".
