Nämn orden "extern finansiering" och en universitetsrektors anletsdrag blir genast betydligt ljusare. Forskning som någon utanför universitetet är intresserad av att stöda blir ett allt viktigare inslag i den akademiska vardagen.
Vi förknippar den här forskningen med framförallt hårda vetenskaper som kan ta fram innovativa processer eller material som kan omvandlas till attraktiva tjänster eller varor på en marknad. Men inte heller de mjuka vetenskaperna blir helt lottlösa i sammanhanget. Så har beställningsforskningen blivit en stor sysselsättare av historiker.
Företag, kommuner och organisationer vill ha sin historia skriven och engagerar en eller flera historiker för uppdraget. Kommersiella förlag tillgodoser läsarnas behov av synteser och översikter, inte minst med nya versioner av den nationella historien. Att historiker gärna står till tjänst med sin kunskap varje gång det drar ihop sig till ett "märkesår" är en verksamhet som kommer beställningsforskningen rätt nära.
Det positiva med historisk beställningsforskning är att mängden lättillgänglig kunskap om det förflutna växer. Men beställarna styr också forskningen. Först och främst efterfrågas bara en viss typ av kunskap. För en tid sedan hade jag förmånen att delta i en stor utvärdering av norsk historieforskning. Det vi bland annat kunde erfara var att ekonomisk historia i hög grad hade blivit de framgångsrika företagens historia.
Ingen är beredd att betala för ett företags historia om det gått i konkurs. Den ensidiga fokuseringen på företag har också åtminstone i Norge fått den effekten att de övergripande makroekonomiska sammanhangen får för litet uppmärksamhet.
Beställaren kan också tänkas ha synpunkter på vad som definitivt skall tas upp, vad som med fördel kan tonas ned eller vad som absolut inte får beröras. Också i de fall då beställaren föredrar en låg profil gentemot skribenten kan den som utför beställningsforskningen ändå välja att vara lyhörd inför vad han eller hon tror att beställaren förväntar sig. Nu är det i praktiken tack och lov så att samarbetet mellan skribent och beställare i regel flyter smidigt och utan att skribenten behöver göra avkall på sin integritet som forskare. Men det förekommer då och då fall då det skär sig, då skribenten vägrar böja sig för som han tycker orimliga krav på tystnad från beställarens sida. Eller då beställaren väljer att inte publicera ett inte till alla delar tilltalande resultat utan låser in manuskriptet i kassaskåpet.
I beställningsforskningen är inte bara beställaren utan också den tänkta läsaren starkt närvarande då forskaren skriver sin text. Han vill slå vakt om tillgängligheten och lägger därför band på sin iver att redogöra för hur resultaten har kommit till och på vilka premisser de vilar. Beställningsforskningen är inte platsen för teoretiska och metodologiska resonemang som skulle kunna vitalisera historievetenskapen. Måhända underskattar skribenten trogen ett gammaldags bildningsideal sina läsares beredskap att ta till sig mer krävande historievetenskapliga resonemang som skulle synliggöra vägarna till den intressanta kunskapen. I alla händelser ägnar sig historikerna som beställningsforskare enligt min mening i alltför hög grad åt att skriva en konstaterande prosa där resultatet av forskningen serveras som någonting oproblematiskt och invändningsfritt. Historikern stiger fram i texten och reser krav på att bli uppfattad som trovärdig i kraft av sin professionalitet och inte tack vare sin övertygande argumentation. Jag är utbildad historiker, alltså är jag väl värd att bli trodd på mina ord om en bit av det förflutna.
Samtidigt har den som avslutat ett beställningsarbete som ofta är en bred framställning fått en gedigen inblick i olika källmaterial och en möjlighet att "snusa på" olika intressanta frågeställningar. Den kunskap som beställningsforskningen utmynnar i kan bli föremål för det som vi i vår norska evaluering valde att kalla "akademisk sekundärraffinering". Den kan helt enkelt av forskaren själv - eller någon annan - upparbetas i en vetenskapligt tung artikel eller motsvarande.
Norge och Finland är i många sammanhang två länder som är intressanta att jämföra med varandra. I bägge länderna lever och frodas en stark lokalhistorisk tradition och nationella synteser kommer ofta ut på bokmarknaden. Den som ser fram emot på en ny version av Norges eller Finlands historia tvingas inte vänta länge.
Misstanken att det finns ett intressant men inte till alla delar så hälsosamt förhållande mellan lokalhistoria och nationella synteser inställer sig. Det verkar nämligen finnas en relation dem emellan som kan beskrivas som symbiotisk. Lokal- och regionalhistoria utgör en viktig källa då den nationella översikten tar form. Syntesen får i sin tur bilda den lokalhistoriska studiens givna ram i vilken det samhälle som avporträtteras placeras in. Resultatet blir således i hög grad en kunskapsmässig rundgång.
