I december förra året dog den amerikanske ekonomen Paul A Samuelson efter att han uppnått den bibliska åldern av nittiofyra år. Samuelson är författare till en av alla tiders mest inflytelserika läroböcker, tegelstenen "Economics" som kom ut första gången 1948 och sedan mer än ett halvt århundrade säljs i omkring 50 000 exemplar årligen över hela världen.
Samuelson gav råd till olika presidenter i Vita Huset, var keynesian, men också utrustad med särskild förkärlek för den klassiska ekonomiska teorin och dess moraliska engagemang, inte minst då som detta framträder hos Adam Smith.
Som student vid mitten av sextiotalet på Handelshögskolan i Stockholm tragglade också jag "Economics". "Traggla" är förstås inte rätta ordet:
Samuelsons stil var kristalliskt klar och precis, något som bidrog till dess förföriska kvaliteter. Ty eftersom många nationalekonomer har en olycklig - fastän obesvarad - kärlek till naturvetenskaperna framstod mycket i denna bok som lagar och sanningar huggna i sten.
Också jag som student läste den så: vad Samuelson skrev om utbud och efterfrågan, producenters och konsumenters beteende och bevekelsegrunder liksom marknadens lagbundenheter, uppfattade jag som slutgiltiga sanningar om verkligheten och vår värld som Samuelson och hans gelikar i sin genialitet hade uppdagat. Man kunde bara beklaga att så få politiker befattade sig med nationalekonomisk vetenskap eller - om de gjort det - uppenbarligen begripit så litet av vad de läst.
Det skulle ta många år innan jag förstod att all teori är grå och att verkligheten håller sig med helt andra färger. Åren som korrespondent i Östeuropa hjälpte mig på traven. Det har sagts att receptet för de förra realsocialistiska staterna att återvända till Europa och vad som i öst brukar kallas ett "normalt liv" är en kombination av institutionaliserad marknadsekonomi och parlamentarisk demokrati. Med marknadsekonomi menas då vad som beskrivs i ett standardverk som Samuelsons "Economics"; det måste nu omsättas i vardaglig handling, något som på den realsocialistiska tiden självfallet var en omöjlighet. De östeuropeiska samhällena kommer då att bli som våra västeuropeiska.
Alltsammans är bara en fråga om tid.
Men ju längre jag befinner mig i den östeuropeiska vardagen desto mer skeptisk blir jag. Adam Smiths - och Samuelsons - rationella homo economics kan i Prag, Budapest eller Bukarest framstå som en homunculus, som en själlös och konstgjord varelse, helt oförmögen att ta sig an verkligheten.
Här beter sig människor inte i enlighet utan snarare i strid med
läroböckerna: inte minst är marknadskrafternas logiska samverkan mellan tillgång och efterfrågan okänd, snarare då ersatt av en "lag" som inte förekommer i någon lärobok jag känner till, men som kanske kan formuleras som "du har - jag behöver".
I den by i kroatiska Istrien där jag bor om somrarna finns ett värdshus. Om söndagarna kommer från andra sidan gränsen de italienare som mot slutet av andra världskriget fördrevs eller flydde härifrån, för att besöka familjegravarna. Förr brukade de då äta söndagslunchen i värdshuset. Men inte längre; något som förvånar värdshusvärden. Jag säger till honom: dina priser är för höga. Du är dyrare än på den italienska sidan av gränsen ( att man där dessutom äter bättre, säger jag inte ). Sänk priserna, säger jag, och italienarna kommer att fylla lokalen.
Men denna enkla lärobokssanning - att ett sänkt pris på en i övrigt oförändrad tjänst eller vara resulterar i större efterfrågan och sannolikt större omsättning - går inte in i hans huvud. I stället ser han framför sig ännu mindre inkomster. För övrigt var priser på Titos tid, alltså så länge som Jugoslavien fortfarande fanns, något som nästan uteslutande fastställdes av någon central myndighet, inget som en värdshusvärd kunde höja eller sänka litet som han själv ville. Alltså klamrar sig vår värdshusvärd fast vid priser som garanterar att hans bord står tomma.
Som ensam gäst i värdshuset händer det att jag där läser lokaltidningen Glas Istre - Istriens Röst - som innan den globala krisen nästan varje dag på förstasidan talade om att något hus nära Rovinj ( Rovigno ) eller Pula (Pola
) bjuds ut för si eller så många miljoner Euro. Utlänningarna vill köpa sommarställen här, skrev tidningen stolt, redo att betala stora slantar för våra hus.
Bakom sådana stora rubriker rymdes mycket lokalpatriotism. Se så rika vi är!
Men snart upptäckte jag att miljonerna var vad köparen begärde och att säkert inga avtal träffades till sådana fantasipriser. Jag sade: ett pris uppstår först när någon verkligen är redo att betala det. Jag kan begära hur mycket jag vill för mitt hus, men det är helt ointressant tills jag verkligen kan få vad jag begär - och först då borde Glas Istre rapportera om det som ett faktum. Men för detta fanns ingen förståelse: alla var stolta och fascinerade över de smickrande högra priser som begärdes för vad som säkert såldes - om överhuvud taget - till avsevärt mycket lägre priser.
Och bara någon dag efter att Paul A Samuelson dog i sitt hem i Massachusetts gick jag över julmarknaden i Zagreb och fick i ett antikstånd syn på en vacker lerkruka som skulle kosta 120 Kuna. Jag bjöd 100 för krukan; säljaren vände mig ryggen i förakt, varför jag gav upp och sade att nå då så, ni får era 120, fastän jag tänkte att 110 varit en mer nationalekonomiskt salomonisk lösning.
Med ett hatfyllt, elakt leende såg han på mig. "För er kostar krukan nu 150".
Jag undrar vad Samuelson skulle ha sagt om det i sin grav.
