Från mitt kafébord i Wien VIII

Denna vår har jag varit i Amerika för första gången på snart fem år. Jag reste till Virginia för att besöka vänner i Lynchburg och Lexington, ett slags Amerika som förmodligen säger mer om detta land än besök i globaliserade metropoler som New York, Washington eller Boston.

Hade livet där förändrats? Hur kommer amerikanerna till rätta med en globaliserad värld, med terrorism, med att inte längre vara en supermakt som ensam styr och ställer?

På allt detta var jag nyfiken: särskilt som många européer vars omdöme jag sätter värde på menar att Amerika befinner sig i radikal förändring; och inte alltid till det bättre.

En första förändring var omöjlig att inte notera. Amerika är inte längre billigt. Några dollar på fickan inte längre något som i nödfall kan räcka för en hel dag. Utlägg för livsmedel, konfektion, bensin, transporter, alla vardagens nödvändiga eller små utgifter, har blivit till kostnadsposter som inte utan vidare kan negligeras. Efter varje besök i mitt supermarket räknade jag noga igenom mitt kassakvitto; det hade jag aldrig gjort förut. Men slutsumman visade sig varje gång stämma: allt hade blivit precis just så dyrt som jag i svart på vitt hade på pappersremsan.
Egentligen är det inte så konstigt. I den ekonomiska krisens och skuldsättningens skugga har Federal Reserve låtit nytryckta eller digitala dollar översvämma landet (och världen), vilket var och en genast förstår gör varje existerande dollar mindre värd. Genom en låg, närmast obefintlig ränta, är dessa dollar dessutom praktiskt tagit gratis. Sådant får konsekvenser. I förhållande till andra valutor går dollarn stadig kräftgång och skulle vi jämföra med priset på guld har den amerikanska valutan redan kraschlandat: ett oförändrat paket aktier på Wall Street kostar idag, räknat i guld, drygt 15 procent mindre än för ett år sedan (och då har ändå Dow Jones rusat i höjden); hela 80 procent mindre om vi går tio år tillbaka i tiden.

Inte konstigt om dollarn i snabbköpet inte räcker till särskilt mycket eller att kineserna frågar sig vad dera berg av amerikanska statspapper - i dollar - egentliga är värda.

Nytt mot sednaste gången var också arbetslösheten. Sedan den ekonomiska krisens början 2008 har Amerika förlorat 7 (sju) miljoner arbetsplatser. Den som har ett jobb håller hårt fast i vad han har och oroar sig för att förlora det; också fast anställda lärare i den akademiska värld där de flesta av mina amerikanska vänner hör hemma. Den amerikanska arbetsmarknaden har jämfört med den europeiska alltid varit mycket rörlig, folk har flyttat dit jobben finns utan större tanke på "rötter" eller invanda miljöer. Men nu kan akademiska äkta par inte längre räkna med att få anställning vid samma institution eller ens i samma stad. Flera sådana par i min bekantskapskrets har ofrivilligt splittrats: makarna undervisar på olika håll i landet, ses under året bara någon långhelg eller till jul. Att under sådana betingelser ha barn kan inte vara lätt.

Någonting föreföll också ha hänt med inställningen till amerikanskt militära engagemang i världen. Alltid fanns väl där en motvilja på rent principiella grunder: hos den amerikanska vänstern, isolationister och hos en del nykonservativa. Men i stort sågs sådana åtaganden ändeå som en bekännelse till frihet och demokrati, alltså mer som en tjänst eller plikt i förhållande till dem som inte själva klarar av att försvara sådana värden.

Och nu? "Make the world safe for democracy" sammanfattar sannolikt fortfarande den amerikanska inställningen bäst, men den nästan militanta beslutsamheten från förr har anfrätts av en utbredd oro som jag inte känner igen från förr. Är vi inte redan engagerade på alltför många håll? Har vi verkligen råd med detta? Och finns det inte någon annan som åtminstone ibland skulle kunna göra jobbet? När president Obama förklarar att Libyen inte är någon amerikansk prioritet och att någon annan - i detta fall Frankrike och Storbrittanien - bör ställa sig i spetsen för insatsen, så är detta inte i första hand uttryck för presidentens personliga uppfattning: Obama återspeglar snarfare en mental, programmatisk förskjutning som redan ägt rum hos den amerikanska opinionen.

Detta, inbillar jag mig, är nytt. Och som jag ser det - varför skulle jag dölja det? - oroande. Född 1945 har hittills hela mitt liv ägt rum i en värld dominerad av Amerika. Den hade kunnat bli Hitlers eller Stalins värld istället och min tacksamhet till Amerika är oändligt stor att så inte blev fallet. Jag har till och med svårt att föreställa mig en bättre, möjlig värld än denna amerikanska: den har skänkt mig (oss) demokrati, populärkultur, jazz, idrott, vad som nuförtiden kallas livsstil - och inte minst den "pax americana" som gjort krig i min (vår) del av världen till en sällsynthet. Och ingenting utav detta hade varit möjligt om inte Amerika så starkt engagerat sig i resten av världen, inte minst då i vårt Europa.

Kanske är detta traditionella engagemang nu på upphällningen. I så fall beror det till största del på att världen inte längre är sig lik: i en globaliserad värld finns så många fler aktörer än förr, den gamla fattigdomen och underutvecklingen får vika för ett växande välstånd, alltfler människor har utbildning och kunskap om vad som händer på andra platser än där man själv är hemma.

Och vid horisonten avtecknar sig redan Kina. Också amerikanerna vet det, även om de inte gärna vill tänka på det. Dock kan jag själv känna lättnad över att jag inte kommer att behöva leva i en sådan framtida, kinesisk värld.