Spionen som kom in från värmen

Egentligen behöver vi inte författare som John le Carré, för verkligheten är mer dramatisk än fiktionen. I över ett halvsekel har le Carré underhållit sina läsare med spionromaner och historier om en ständigt vakande Storebror. Det vi läser i dag om Edward Snowdens och andra visselblåsares avslöjanden om avlyssning och signalspaning överträffar det mesta le Carré har skrivit. Inte desto mindre är "A Delicate Truth" en fascinerande historia.

Romanen kom ut i våras, just innan Edward J. Snowdens material började skickas ut till den internationella pressen. Snowden, tidigare anställd vid den amerikanska nationella säkerhetstjänsten, NSA, läckte ut dokument som visade hur enskilda medborgares och politikers kommunikationsmönster kartläggs, europeiska toppolitikers samtalstrafik övervakas och EU-kontor avlyssnas.

Det är nästan som om den gamle räven John le Carré haft tillgång till Snowdens material redan innan det publicerats, för hans roman handlar just om det här: Om hur mäniskors samtal avlyssnas och rörelsemönster kartläggs. Och, naturligtvis för intrigens skull, om hur visselblåsaren råkar illa ut för att han vet för mycket.

Snowden flydde till Moskva, le Carrés ena hjälte till en avsides belägen herrgård på den engelska landsbygden.

Vem är hjälte?

I offentligheten är Edward Snowden ingen entydig hjälte. Han har stulit hemliga dokument som han sprider. Så är det med alla visselblåsare, vare sig de avslöjar oegentligheterna i Enrons bokslut, fifflet i Greklands statsfinanser, Sonera-skandalen för femton år sedan eller NSA:s enorma aptit på närgången information om medborgare i alla världens hörn.

Visselblåsaren, the whistle blower, avslöjar sanningen, och sanningen är alltid hemligstämplad.

Huruvida Snowden ska ses som förrädare eller hjälte är en komplicerad fråga, men liksom andra visslare har han gjort det öppna samhället en stor tjänst, oberoende av vad juristerna kommer fram till.

I likhet med Snowden är le Carrés huvudpersoner inga entydiga hjältar. Så har det alltid varit i le Carrés romaner, ända sedan "Spionen som kom in från kylan" och de andra romanerna på 60-och 70-talet. Det har alltid funnits en motsättning mellan det onda och det goda, men samtidigt har huvudpersonerna varit komplexa personligheter med mångfacetterade motiv och personliga problem. Le Carrés värld är inte svartvit.

Mångskiftande gestalter

Efter att järnridån föll samman ändrade le Carré taktik. Den utpräglade spionromanen fick andra dimensioner som berörde samhällets kontrollmekanismer eller storföretagens strävan efter makt för att säkra vinsten. I hans romaner förekommer nu allt oftare konflikter mellan "de goda gossarna"; mellan dem som har till uppgift att försvara demokratin och rättsstaten. Intrigerna mellan konkurrerande säkerhetstjänster blir tydliga, de brittiska säkerhetstjänsternas metoder blir smutsigare, de internationella företagen blir hänsynslösare.

Allt oftare uppstår frågan om ändamålet faktiskt helgar medlen.

Är all denna kontroll, detta spionage, dessa säkerhetsåtgärder berättigade? Eller innebär säkerhetsmaskineriet i själva verket ett större hot mot demokratin och friheten än de hot det ska avstyra? Det är precis samma frågor som Edward Snowdens dokument väcker i den reella världen, och svaret är inte enkelt. Det blir frågan om en gränsdragning; en fråga om hur mycket kontroll som är tillräckligt.

Bara en diktatur kan utrota terrorismen till hundra procent. Nordkorea har inga terrorister på sin mark.

"A Delicate Truth" handlar om Sir Christopher Probyn, den före detta brittiska diplomaten, adlad och prisad för sina tidigare insatser för Förenade Konungadömet, nu inkallad för ett topphemligt uppdrag för nationens bästa. I den sydeuropeiska sommarhettan ska han vara med om en brittisk-amerikansk operation för att tillintetgöra en grupp terrorister som hotar Storbritanniens säkerhet, kanske också andra länders.

Operationen har välsignats på högsta nivå. Tillslaget spårar ur, oskyldiga människor dör och hela operationen tystas ner. Sir Christopher drar sig tillbaka norrut med svansen mellan benen och bosätter sig på en herrgård långt från händelsernas centrum. Ingen har sett något, ingen vet något om operationen som gick fel. Inte förrän en ung, ambitiös tjänsteman vid utrikesministeriet stöter på material han egentligen inte borde ha fått se och som egentligen aldrig funnits.

Tankeväckande

Det finns ingen orsak att avslöja mer av själva intrigen. Den följer le Carrés mönster som man antingen tycker om eller så inte. Om man gillar författarens sätt att bygga upp rätt komplicerade intriger där varken läsaren eller huvudpersonerna vet vem som är vän och vem som är fiende, ja, då är det fascinerande att följa bokens handling samtidigt som man funderar över fenomenet Snowden. Ställ fiktion mot verklighet, och samma frågor dyker upp! Varje samhälle måste få skydda sig mot yttre fiender, men var går gränsen mellan en acceptabel kontroll för att säkra tryggheten å ena sidan och en övervakning som blirkvävande å den andra?

Visst kan man minska trafikolyckorna till noll genom att införa en allmän hastighetsbegränsning på 20 kilometer i timmen och kameror med hundra meters mellanrum, men den sortens säkra trafikupplägg vill ingen ha.

Och hur ska man hantera det missbruk som en strikt kontroll nästan oundvikligen leder till: De som har möjlighet att sopa undan spår och dölja sanningen kan göra detta för medborgarnas bästa eller för att främja sina egna högst personliga syften.

Tystas sanningen ner för att rikets säkerhet kräver det eller för att myndigheternas misstag och utrikesministerns snedsprång inte ska upptäckas?

I le Carrés fiktiva värld är motiven mångbottnade och makthavarnas ädla syften tvinnas samman med deras personliga intressen. De dokument som Edward Snowden lägger fram beskriver sällan motiven bakom övervakningen och spionaget, men antagligen är verkligheten också här minst lika mångbottnad som fiktionen.

A Delicate Truth
John Le Carré
Penguin Viking Books, London 2013