Jubileum för vad?

Ingen med ett minimum av historiskt intresse lär ha undgått att det för närvarande väller en våg av krigiska jubileer över Sverige och Finland. Det har gått två sekler sedan det gemensamma riket sprängdes. För två sekler sedan växlade nordisk historia in på ett nytt spår.

Det är frestande att underhålla sig med kontrafaktiska historielekar. Vad hade hänt om inte...? Tsarens anfall hade sannolikt ställts in om Gustav IV Adolf varit en större politisk realist och inte fullt lika halsstarrig Napoleonhatare som han de facto var. Eller, om anfallet likväl kommit, så hade de svenska och finska trupperna mycket väl kunnat hålla ut ett halvår till. Kriget hade, militärt sett, förmodligen kunnat förlängas så länge att Alexander I skulle ha valt en för Sverige billigare fred i syfte att frigöra ryska trupper till andra krig. Vad hade hänt då, i förlängningen? Fänrik Ståls sägner skulle inte ha existerat. Hade en uppflammande finskspråkig nationalism resulterat i terrorattentat och uppror mot Sverige ett sekel senare, som i fallet med de slaviska attackerna mot det österrikiska väldet på Balkan? Hur många hade talat svenska i dagens Finland om den östra rikshalvan förblivit rikssvensk? Och så vidare.

Så kan man spekulera i oändlighet. Det är fascinerande och kul, men det leder ingen vart. Däremot finns det goda skäl att syna jubileerna och "märkesåret" i sömmarna. Vad är det egentligen som firas? Att ett 600-årigt rike splittrades är i sig knappast något att fira. Däremot finns det två andra, icke med nödvändighet sammanfallande, orsaker till att vi bör minnas 1808 och 1809 års händelser.

Å ena sidan kan det finnas skäl att erinra om hur grunden lades till dagens Sverige och dagens Finland. I svallvågorna av nederlaget mot Ryssland upprättades ett storfurstendöme i öster som idag är en självständig republik. I väster skedde en statskupp som resulterade i en ny regeringsform. Svenska intellektuella drabbades av ett kreativt trauma som ledde till formandet av en kulturell nationalism, med allt vad det innebar av dikter om dådkraftiga vikingar och resandet av kungastatyer. Det är inte en oviktig historia.

Å andra sidan föll omkring 60 000 svenska och finska soldater offer för krigets umbäranden. De flesta dog av köld, hunger och vanvård snarare än till följd av bajonetthugg och kulregn. Mindre än en tredjedel stupade i egentliga strider. Under vintern 1808-1809 skördade svält, tyfus, dysenteri, fläckfeber och skörbjugg otaliga liv. Av de 4 000 man som skickades till fältsjukhuset i Umeå avled hälften. Åtskilliga frös ihjäl eftersom man inte hade ved till brasorna eller för att de ansvariga helt enkelt glömde att elda. I förläggningarna vid Torneå och Haparanda var det lika illa.
När jag läser artiklar och böcker - det produceras mer text om kriget nu än det gjort på mycket länge - har jag svårt att se vad som egentligen står i fokus för intresset. Varför tycker alla författare, talare och artikelskribenter att 200-årsminnet är viktigt? Vad högtidlighåller man? På vissa håll tycker jag mig ana ett blott pliktskyldigt bockande mot det förflutna, en läpparnas bekännelse från folk/politiker som i grund och botten inte är intresserade av historia. På andra håll ser jag renodlade militärhistoriker och glada re-enactare som fröjdas över berättelser om kriget som sådant och vill spela upp de gamla fältslagen en gång till. Dessutom finns det historiker och journalister som mest är intresserade av de konstitutionella följdverkningarna, eller av politiska tankebanor hos Adlersparre, Adlercreutz, Armfelt et consortes.

Numera uppmärksammar vi historiska jubileer ganska ofta. 2008 var det minnet av freden i Roskilde, 2005 unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, 2003 Heliga Birgitta. Vi har skaffat oss åtskilliga historiska märkesår, och det är inte nödvändigtvis av ondo. Men först och främst bör vi betänka varför de händelser som blir föremål för erinran är intressanta. Det är vi själva som bestämmer vad som var betydelsefullt 1809. Det är vi, idag, som väljer om kriget skall blir ihågkommet för dess 60 000 döda, eller om vi blott skall högtidlighålla minnet av fältslag och freder för deras egen skull.