Olle Josephson ägnar sig åt alternativ historieskrivning i Svenska Dagbladets språkspalt.
Historiska jubileer brukar utnyttjas till så kallad kontrafaktisk historieskrivning: om inte X hade hänt, hur hade det då blivit? I år minns vi rikets delning 1809. Dags alltså för kontrafaktisk språkhistoria. Hur hade finskan och svenskan stått sig om Napoleonkrigen aldrig ägt rum?
I Storsverige hade finskan troligen aldrig intagit positionen som nationalspråk, så som nu skedde under 1800-talets andra hälft. Kalevala hade säkert sammanställts, och Alexis Stenvall (ja, så hette Aleksis Kivi från början) hade nog skrivit Sju bröder, men den finska språkresningen hade blivit folkloristiskt Skansenartad. Finskan hade blivit ett stort minoritetsspråk, hårdast förtryckt under slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft. Alla skulle tala svenska, långt bort i Rovaniemi.
Sedan hade finska gått den samiska, iriska eller katalanska vägen - för att jämföra med andra minoritetsspråk.
Den samiska vägen hade inneburit hård press och svårigheter att överleva som vitalt och mångsidigt språk. Den iriska vägen hade betytt att ett århundrade av tillbakagång följts av stabilisering på relativt god nivå. Kanske 20 procent av Storsveriges 16 miljoner invånare talade finska som förstaspråk. Men nästan alla kunde svenska mycket bra. Med katalansk modell hade en viktig del av riket i första hand blivit finskspråkig.
Det finska standardspråket hade haft fler svenska lånord och svagare ställning. Dialektsplittringen hade varit större, som den blir när man inte har ett starkt standardspråk att ta spjärn emot.
Meänkieli (tornedalsfinska) hade därför inte kunnat etablera sig som ett minoritetsspråk i rikets norra del. Språkligt sett är det en särpräglad dialekt med många svenska lånord, och i Storsverige hade väldigt många finnar talat ett slags meänkieli.
Svenskan hade i hela riket haft den ställning den har i dag i Sverige. Men det hade inte heller varit riktigt samma svenska. En del finlandssvenska ord och uttryck hade tagit plats i standardsvenskan: lyfta katten på bordet (tala rent ut), lägga bakom örat (lägga på minnet).
Den konstruktion som i dag i Sverigesvenskan benämns verb med partikel hade också kunnat uttryckas som verb med adverb : ta böckerna fram och ställa bilen in hade gått lika bra som ta fram böckerna och ställa in bilen.
Kanske hade vi också över hela riket accepterat finlandssvensk satsfläta, otänkbar i dagens Sverigesvenska: Tomas tror jag att kommer i morgon ; Farmor vet jag att har träffat kungen.
Viktigare är dock att vi inte haft någon stavningsreform 1906 (då hvitt och rödt blev vitt och rött ). I Storsverige hade de svenska regionala talspråken varit mycket olika. Vi hade därför funnit det orealistiskt att skriftspråket ska återspegla ett gemensamt talspråk. Avståndet till talet hade förblivit stort inte bara i stavningen. Sannolikt hade skriftspråket behållit konjunktiver (skreve, finge, toge) och pluralböjda verb (vi sjunga, de gingo).
Svenskan som språk hade alltså haft en starkare ställning, i betydelsen fler talare. Men svensktalande hade haft att dras med ett svårhanterligare skriftspråk. Och finsktalande med språkligt förtryck. Språkhistoriskt var 1809 ett lyckat år.
