George Bernard Shaw var en engelsk författare och essäist.
Han hade en tanke eller en föreställning. Han trodde att man skulle söka efter Gud i trädgården, och han menade att sökandet efter Gud bäst tog sig uttryck i att man gräver med händerna i myllan.
Shaws korta essä, eller kanske snarare parabel, heter The Adventures of the Black Girl in Her Search for God. Den kom redan 1932, men den är läsvärd också idag. Vad sedan gäller sambandet mellan gudfruktighet och grävande i trädgårdar så kan man naturligtvis ha väldigt olika åsikter om just detta. Jag menar, det finns ju otaliga människor som har en Gud, och så finns det otaliga människor som har en trädgård, och väldigt ofta är det så att de som gräver i sin trädgård gör det på söndagar ungefär samtidigt som klockorna kallar till gudstjänst eller samtidigt som radion öppnar för andaktsstund. Men kanske behöver alla dessa trädgårdsgrävare ingen kyrka eftersom de redan funnit en annan kyrka i trädgårdens mylla? Outgrundliga äro i så fall Herrans vägar.
Ur ett nordiskt perspektiv ger Shaws tanke upphov till en märkvärdig paradox, till en nästan nullifierande paradox. Eftersom vi här uppe ju har tjäle i marken nästan året runt så borde denna tjäle ge oss nordbor en imperativ orsak att besöka kyrkan betydligt flitigare än i andra mer klimatiskt välsignade länder. Men så är det ju inte, och om allt detta kunde jag skriva betydligt mycket mera, men nu skall jag gå över till att skriva om två skrifter som jag nyligen fått i min hand och som båda på olika sätt handlar om Gud och gudstro.
I den ena skriften läser jag följande.
I Guatemala finns en kyrka som sväljer 12000 besökare. Den har helikopterparkering och en gigantisk dopfunt, stor som en olympisk simpöl. Kyrkan ligger i slutet av en väg som har döpts till Burger King Drive. I Sydkorea finns en kyrka som har 830 000 medlemmar och som växer med ungefär 3000 nya medlemmar per månad. Kyrkan upprätthåller 12 körer, tre orkestrar och en gigantisk tv-skärm som under högmässor fylls med ord som gör att församlingen lättare kan sjunga med i psalmerna - i bästa karaokestil.
Jag plockar dessa fakta ur John Mickletwaiths och Adrian Wooldridges färska bok om de religiösa rörelserna i den globala världen, helt enkelt kallad God is Back. Jag studsar redan vid titeln: om Gud nu är tillbaka - var har han då varit? Jag vet inte, men de två exemplen ovan från Latinamerika och Asien stöder på sätt och vis också den centrala tesen i författarnas bok, en tes som säger att religionerna idag drivs av samma mekanismer som den globala kapitalismen, dvs av tävling och av valfrihet.
John Mickletwaith och Adrian Wooldrigde är båda knutna till tidskriften The Economist; Mickletwaith som chefredaktör och Wooldridge som dess washingtonkorrespondent. De har tidigare också tillsammans publicerat boken "The Right Nation" (2004), en studie i den högervridna kristenhetens (föregivet) starka grepp om USA och de amerikanska politiska aktörerna. Det är kanske också därför de två talar om amerikanska pastorer som "pastorpreneurs".
Nu kan man naturligtvis genast hitta en lång räcka invändningar mot de två författarnas antaganden och teorier, och då inte bara mot den slapphänta boktiteln. Att Gud sedan länge spelar en manlig (eller då kanske en kvinnlig) biroll i det stora modernistiska skådespelet är ingen nyhet, men den största och den kanske främsta invändningen mot denna bok handlar om svårigheten med att försöka koppla ett globalt grepp på religionsfrågor. I USA syns klara tecken på att landet delvis håller på att avkristnas, i stora delar av exempelvis Afghanistan styrs religionen av vapen - och allt detta samtidigt som drygt 90 procent av alla svenskspråkiga finländare fortsättningsvis tillhör Borgå stift eller den evangelisk-lutherska kyrkan. Mest av hävd och ingrodd vana, men ändå.
Ur ett kristet perspektiv innehåller boken ett antal uppseendeväckande fakta. Kristendomen sprider sig snabbt i Asien, i Afrika och i Sydamerika, främst i form av protestantiska väckelserörelser. Bara i Brasilien finns 24 miljoner pingstvänner. I Turkiet säger 86 procent av alla invånare att religionen spelar en viktig roll i deras liv, och 99 procent av alla indonesier är av samma åsikt. I den muslimska världen har islam fått ersätta marxism och nationalism. När de egyptiska soldaterna angrep Israel år 1967 ropade de Nassers slagord "Land! Vatten! Luft!. Idag strider man mot Israel med ropet "Allah Akbar!" - Gud är mäktig.
Allt det här visste vi kanske, men det är ändå bra att få en påminnelse om religionernas mäktiga kraft ute i världen bortom det lilla och sekulariserade och dessutom lätt vidskepliga Norden.
Författarna har inte mycket till övers för kristenheten och gudstron i de västra delarna av Europa. I Frankrike och i Tyskland och i andra stora västliga industrinationer råder ett kompakt religiöst mörker. Ett strålande undantag i öst är enligt författarna Polen där nästan 70 procent av befolkningen uppger sig vara religiös.
Vad man nu alltså menar med det där begreppet "religiös".
Mickletwaith och Wooldridge konstaterar att religionens inflytande ökar i världen och i USA trots att "modernitetens syror" (acids of modernity) har sipprat in i mycket av det amerikanska intellektuella livet sedan 1800-talet. Moderniteten och alla dess avgrundsdjupa klyftor har (allt enligt författarna) i de amerikanska megakyrkorna ersatts av "soulcraft", och framgångsreceptet ligger i att de nya amerikanska religiösa ledarna inte angriper moderniteten utan att de lovar ett bättre liv för en hårt ansträngd
medelklass.
Det råder alltså inget tvivel om var de två författarna själva står i den globala maktkampen mellan de troende och de icke-troende, men författarnas (lätt marknadsorienterade) påstående att religionens framtid ligger i en ständig tillväxt klingar märkvärdigt ihåligt i en värld där religionen ju traditionellt skall fungera som en motkraft mot materialism och girighet istället för som en parallellkraft till samma fenomen.
För alla oss som lever i Europa, studerar vid Harvard eller kanske har en lya på Manhattan (alla dessa geografiskt definierade områden anses av författarna vara särskilt religions- och trosbefriade) ger boken ingen tröst i hårda tider. Kanske är det också så att man inte skall vänta sig trösterika ord ur en bok som handlar om Gud.
Betydligt större behållning i den intrikata frågan om relationen mellan religion och ekonomi har jag av en liten studie som nyligen har presenterats av ekonomen Christopher W.Crowe vid den Internationella Valutafonden IMF.
Utgångspunkten för Crowes analys är relationen mellan huspriser och koncentrerade bosättningar av evangeliska kristna i ett land som USA där de evangeliska kristna sannolikt utgör närmare 20-25 procent av befolkningen.
Crowes poäng är lika enkel som genial: under de två senaste bubblorna på fastighetsmarknaden värderades hus bebodda av evangeliska kristna till betydligt lägre priser än hus belägna i icke-evangeliska samhällen. Prisnivån i de evangeliskt dominerade samhällen var dessutom betydligt stabilare än i samhällen bebodda av icke-evangeliska amerikaner.
Crowes slutsats är enkel och består av två element.
Den konservativa kristenheten predikar budskapet att all världslig egendom tillhör Gud och därför är girighet och spekulation ovälkomna element inom merparten av den evangeliska menigheten. Många evangeliska tror också att Kristi parousi är nära förestående och i denna tro på en nära föreliggande tidernas ände handlar de evangeliska enligt en ekonomiskt sett omvänd logik. För när de icke-evangeliskas liv präglas av kaos och oro lyfter de evangeliska i eufori tacksamt sina ögon mot himlen och följden av optimismen och glädjen är stigande priser på egnahem och villor.
Crowe bevisar sin teori med utvecklingen efter terrorangreppen den 11 september 2001.
Efter den 11.9 steg huspriserna mycket starkt i evangeliskt dominerade områden i hela USA, medan de föll lika skarpt i icke-evangeliska områden. Crowes tes är kanske inte helt vattentät, men som tankeexperiment är den oändligt mycket mer utmanande än boken God is Back.
Bok: John Mickletwaith & Adrian Wooldridge: God is Back. How the Global Revival of Faith is Changing the World, The Penguin Press, 2009, 405 s.
