Vi lever i en farlig värld, där alltför många talar i termer av vi" och "de", skriver professorn i religionsvetenskap Charles Kimball i sin bok When religion becomes evil. Just denna exkluderande attityd till andra är orsaken till att religionen så lätt missbrukas i vår upplysta tid.
Det är inte den egna religionen som är problemet utan de andras falska religion. Kimballs vision handlar om att religionen skulle uppfattas som en förenande länk, oavsett religionstillhörighet. Och att vi och de skulle ersättas av oss och våra frågor.
Kimballs bok utkom år 2002, har hunnit bli en klassiker och finns också på svenska med titeln När religionen blir ond.
För människor som drabbas av religiöst motiverade våldshandlingar är frågan om den onda religionen ytterst verklig. Charles Kimball, som själv är baptist, är väl förtrogen med andra religioner än den egna. Boken bjuder på insiktsfulla reflektioner, inte minst då det gäller islam och religiöst motiverade terrorhandlingar. Med sina erfarenheter från konfliktöverbryggande arbete i Mellanöstern förmår han på ett trovärdigt och begripligt sätt förklara intentionerna bakom terroristernas handlingar.
Kimballs analys av religiös intolerans och teologisk fanatism är både skrämmande och läsvärd. Åkerblom rörelsen och Uleåborgsprofetian i vår egen kristna tradition och nu senast Knutby fallet i Sverige framstår som ett skolexempel på några av de varningssignaler som han tecknar: anspråk på absolut sanning, blind lydnad, ändamålen helgar medlen. Att det i vår egen närhet finns religiösa krafter som inte skyr några medel i strävan efter makt är ingen nyhet. Men Kimball hjälper läsare och förstå varför religionen används som tillhygge.
Ett viktigt konstaterande i boken, är att ingen religion går helt fri från extremism. Men med en sund verksamhet kan avarterna identifieras och de destruktiva tendenserna hejdas. Ett karismatiskt ledarskap innehåller också positiva saker.
Historien och t.o.m. närhistorien har visat att religionen också kan vara en förevändning för krig. Det är lätt att rättfärdiga krig med religion. Därför att det får en att glömma andra orsaker.
När ett folks religiösa kallelse sekulariseras och ideologiseras uppstår en etnisk messianism. Den tar sig uttryck i att politiska ledare utan djupare religiös medvetenhet använder sig av ett religiöst språk och religiösa föreställningar som överbyggnad för sina politiska ambitioner. Tveklöst var också just detta orsaken till folkmordet i Rwanda, där den katolska kyrkan och den för massmord åtalade rwandiska metodistpastorn i religionens namn av allt att döma förgrep sig på sina landsmän.
I det forna Jugoslavien förknippades serberna med den ortodoxa kristendomen, kroaterna gällde för att vara katoliker och bosnierna och kosovoalbanerna var muslimer. I rapporteringen stämplades krigsdåden inte utan orsak som etniskt-religiösa. Framför allt på ortodoxt håll förekom en nära koppling av religion till nation och etnisk gemenskap. Det är Gud själv som handlar med sitt utvalda folk. För serbernas vidkommande gjorde en sammanblandning mellan historia, tradition och myt sitt till för att förstärka den religiösa undertonen.
Den serbiska presidenten Slobodan Milosevic utnyttjade med stor framgång det serbiska folkets mytomspunna historia och inte minst nederlaget mot turkarna för över 600 år sedan. Uråldriga bilder och berättelser inneslutna i ett poetiskt skimmer frammanade i ödets stund den rätta sinnesstämningen hos folkmassorna.
Moderna europeiska samhällen har för länge sedan hänfört myten till konstens och religionernas sfärer, därför att den inte håller för en objektiv och pragmatisk granskning. Men på Balkan förträngdes inte det mytiska. Samma iakttagelse gäller för övrigt för Ryssland. Där har krigsdåden i Tjetjenien upplevts som ett berättigat korståg och där kan man ännu i dag i demonstrationer se Kristus avtecknad på den gamla kommunistiska rödfanan.
När händelser ur den mytiska föreställningsvärlden kopplas samman med den politiska verkligheten ger den näring åt det krig man är mitt inne i. Förmodligen är det i myten man ska söka förklaring till den etniska rensning som än förekommer i vår upplysta tid.
Vad det behövs mera av, är det mod att säga ifrån, den trosvisshet och vilja att leva upp till sin mästares budskap som kännetecknat ärkebiskop Desmond Tutu i Sydafrika. Om Sydafrikas aphartheid förflutna har klokt konstaterat: "Man kan inte glömma det som har hänt och rätt måste skipas. Men samtidigt är det visst och säkert att utan försoning finns ingen framtid."
Charles Kimball är inne på liknande tankegångar i sin bok. Han lyfter fram människans dubbla uppgift; att älska både Gud och sina medmänniskor. Och avslutar boken med ett ord om respekt och mångfald ur Koranen: "Tävla med varandra om att göra gott! Till Gud ska ni vända åter och han ska upplysa er om allt det som ni var oense om" (sura 5:48).
Charles Kimball: När religionen blir ond. Utgiven på svenska på Natur och kultur, 2004. Originalet, When religion becomes evil, utkom 2002.
