Demonstranterna i Iran vägrar att ge upp
Många gånger har iranierna demonstrerat mot förtrycket i modern tid, senast nu efter presidentvalet i juni då Mahmud Ahmadinejad korades till segrare. I dag hörs regimkritikernas röster tydligare än förr i omvärlden - tack vare den nya tekniken.
Tidningar och TV förmedlar dramatiska ögonblicksbilder från länder som Iran, men alltid finns journalisterna inte på plats. Då bjuder de nya medierna på vittnesmål som myndigheterna inte förmår censurera. Via Twitter sprids korta nyheter och avslöjanden. Mobiltelefonerna förmedlar ögonvittnesskildringar i ljud och bild. Också om regimen vill tysta kritikerna är det numera ofta omöjligt att täppa till alla informationskanaler som leder ut i världen från händelsernas centrum.
De gamla medierna sköter merparten av nyhetsförmedlingen, de nya medierna kompletterar den. Men djupet och tidsperspektivet ger alltjämt litteraturen - helt oberoende av all ny teknik. Romanen och biografin skildrar enskilda individers decennielånga kamp.
En sådan roman som kompletterar ögonblicksbilderna från ett land i omvälvning är Shirin Ebadis bok "Mitt Iran", aktuell än i dag även om den utkom på svenska för två år sedan. Ebadi, jurist, författare och tvåbarnsmor, erhöll Nobels fredspris år 2003 för sin mångåriga kamp för de mänskliga rättigheterna i Iran. Hon utnämndes till landets första kvinnliga domare på 1970-talet under shahens regim. Då sökte makthavarna sin inspiration från USA, allt medan många muslimer (bland dem Khomeini) sökte sin tillflykt till Europa. Ebadi fortsatte att praktisera juridik trots att den islamiska revolutionen förändrade allting i landet. Och hon försvarade regimkritiker ställda inför rätta under kravallerna i början av 2000-talet.
Nu i augusti när Ahmadinejad inleder sin andra presidentperiod hotas hon igen av åtal, misstänkt för konspiration, en beskyllning som regimkritiker ofta råkar ut för, vare sig de verkar i Iran, Kina eller Zimbabwe.
Förfall under shahen
Den som betraktar utvecklingen i Iran i dag - fundamentalisternas makt, USA-fientligheten och de senaste veckornas tvivelaktiga rättegångar mot reformisterna - glömmer lätt att det var folket som för 30 år sedan lyfte ayatolla Khomeini till makten genom den islamiska revolutionen. Att revolutioner äter sina egna barn är inte ovanligt i världshistorien, men Ebadi betonar att bakgrunden inte får glömmas. Fundamentalismen blev det beklagliga slutresultatet av en folklig resning, en reaktion på något iranierna upplevde som ett djupt moraliskt förfall.
För Ebadi var 1970-talet en tid då kvinnan var mer jämställd än under senare decennier. Men om klyftan mellan man och kvinna var mindre, så var klyftan desto större mellan makthavarna och folket. Shahen styrde med järnhand och den hemliga polisen, Savak, jagade kritiker med både precision och grymhet. Och medan majoriteten av folket levde i fattigdom levde Mohammed Reza Shah och hans hov ett lyxliv. Som då shahen satsade 300 miljoner dollar på en verklig brakfest i ett sidentält med marmortoaletter och förtäring åt 25 000 människor; mat och vin som flugits in från Paris för att hedra minnet av tusentals år av persisk makt och härlighet.
Slöseriet upprörde de fattiga, den offentliga spritkonsumtionen upprörde de rättrogna, det öppna stödet från USA irriterade den politiska oppositionen. Det gick så långt som att breda bulevarder i Teheran döptes efter amerikanska presidenter. Slutligen kunde inte ens den hemliga polisen tysta kritiken, utan demonstranterna samlades på gator och torg. Och liksom östtyskarna fällde diktaturen i DDR genom en massuppslutning år 1989, fällde de två miljoner demonstranter som samlades i Teheran 1979 shahens regim.
Hundra eller tusen bråkstakar och kritiker kan fängslas, men inte några miljoner.
Ayatolla Khomeini reste hem från Paris och hyllades av folket som en återvändande hjälte. Han sågs som en befriare som dels skulle ge folket makt och dels återupprätta gamla värden som heder och fromhet. Också Shirin Ebadi trodde på bättre tider. Hon, kvinna, domare och muslim, trodde att hon nu skulle få skipa rättvisa. Också hon stödde den islamiska revolutionen.
Det gick inte som hon hoppats. Mycket snabbt stod det klart att kvinnor inte skulle få verka på höga poster, i vissa fall inte utöva sitt yrke alls. Genom sitt stöd för revolutionen bidrog Ebadi till sitt eget fall.
Fundamentalismen segrar
Inom ett år förlorade Ebadi inte bara rätten att verka som domare, utan också rätten att verka som jurist. Hon degraderas till maskinskriverska, tvingades liksom andra kvinnor skyla huvudet och skulle så långt som möjligt tillbringa sin tid inom hemmets fyra väggar. Lyckligtvis var hon gift med en man som respekterade kvinnan även då de fundamentalistiska härskarna inte gjorde det.
Ebadi skildrar ingående livet i 80-talets Iran ur kvinnans synvinkel: Förhoppningarna efter revolutionen, sedan den gradvisa övergången till ett patriarkaliskt styre. Och så det åtta år långa kriget mot Irak som påverkade civilbefolkningens liv och gjorde livet ännu torftigare än förut. Det var Irak som invaderade Iran. Saddam Hussein kämpade mot Khomeini. Men båda stred med amerikanska vapen: Saddam var USA:s nya favorit i den muslimska världen och fick köpa nya vapen, Khomeini kunde utnyttja den amerikanska arsenal som shahen hade köpt förut. Reagan-administrationen i USA tog entydigt ställning för Saddam Hussein och levererade satellitbilder av iranska truppförflyttningar åt irakierna - något som iranierna än i dag inte har förlåtit amerikanerna.
Inför folket uppträder de fundamentalistiska makthavarna enkelt klädda, nästan sjaskigt. I all sin anspråkslöshet står de i bjärt kontrast till shahens välklädda lakejer. Men bakom murar och staket lever de nya makthavarna ofta ett gott liv i de gamla härskarnas boningar.
Allt medan Shirin Ebadi bränner upp böcker i sin egen trädgård, för säkerhets skull. För den nya hemliga polisen är minst lika effektiv som shahens gamla. Kanske är det rent av samma människor som lever av att spionera på folket.
Iran inte svartvitt
Shirin Ebadi fördömer förtrycket, men den bild hon tecknar av Iran under 1980- och 90-talet är inte svartvit. Så småningom genomförs positiva reformer. Regimen åtnjuter stöd på många håll. Tidvis förekommer terror, andra tider töväder och livlig diskussion. Emellanåt hålls val, mer eller mindre demokratiska.
Många iranier lämnade landet på 1980- och 90-talen för att de inte stod ut med censuren och den stränga religiösa kontrollen. Andra som Ebadi vägrade emigrera, för de var övertygade om att de kunde göra en insats för sitt land där hemma - trots den kringskurna rörelsefriheten. Och tvånget att bära sjal eller huvudduk. Det tvånget antog absurda former ibland som Ebadi beskriver i "Mitt Iran". En väninna sätter sig i bilen och kör av misstag utan sjal, för den har hon glömt hemma:
"Inte förrän jag satt fast i en korsning upptäckte jag att alla stirrade så konstigt på mig. Vad skulle jag göra? Jag satt ju redan i bilen. Så jag ryckte upp kjolen bakom ryggen och drog den över håret."
Efter Khomeinis död försäkrade sig de nya makthavarna om att revolutionens glöd inte falnade. Sedlighetspolisen fick nya fullmakter för att se till att "folket upprätthöll en hög moralisk standard". Samtidigt lärde sig folket hantera kontrollapparaten. Människorna blev uppfinningsrika. När ett ungt ogift par ville träffas tog man med en liten brorson på dejten för att sedlighetspolisen skulle tro att en liten familj var ute på promenad.
Religionens väsen
"Mitt Iran" beskriver religionens väsen på många plan. Tillämpningen av sharia, islamisk lag, ökar förtrycket och skapar utrymme för fysiskt våld. Men fundamentalismen banar även väg för ett psykiskt våld som ibland blir helt godtyckligt när ädla motiv blir dunkla. Den totala kontrollen av folket gör det möjligt för enskilda människor att med renlärighet och religion som täckmantel hämnas på varandra. En illa omtyckt granne anges och beskylls för osedligt leverne utan att någon kontrollerar bevisen.
Perioderna av förtryck och töväder avlöser varandra och i ett skede återfår Shirin Ebadi rätten att verka som jurist. Hon börjar företräda dem som hotas av regimen - kritiker och oppositionella av olika slag. Men hon är mån om att betona - både för myndigheterna i Iran och för läsaren utomlands - att hon är och förblir en hängiven muslim.
Hennes tro hjälper henne inte att hantera fundamentalisterna, för i deras ögon är hon farlig. Rättrogen eller inte, hon hotar den politiska makten. En dag kommer hon över ett dokument som visar att hon finns på en lista över regimkritiker som ska straffas med döden. Slutligen blir hon arresterad, fängslad och åtalad. Men i motsats till många andra undgår hon att torteras till döds i fängelset och kan fortsätta sitt arbete som advokat efter frigivningen. Varför hon överlever är inte klart - kanske är hon alltför känd för att likvideras. Och hennes insats behövs, för gång på gång reser sig iranierna, demonstrerar och protesterar.
Massdemonstrationerna 1999 mot det religiösa förtrycket är lika omfattande som protesterna mot shahen 1979. År 2003 är det dags igen. Liksom i år, sommaren 2009, efter misstankar om valfusk i samband med presidentvalet som gav Ahmadinejad förnyat förtroende. Iranierna fortsätter att visa vad de tänker, men oppositionen är inte tillräckligt enad för att fälla de konservativa och "rättrogna".
Nobels fredspris
Shirin Ebadi erhöll Nobels fredspris 2003. I motiveringarna till priset betonades både hennes arbete till förmån för de mänskliga rättigheterna och hennes strävan efter en positiv tolkning av islam. Hon är outtröttlig i sina försök att visa, att islam inte behöver betyda förtryck av kvinnor och förtryck av oliktänkare, inte heller diktatur eller fundamentalism. Islam går att kombinera med demokrati och en öppen diskussion (se bara på Malaysia och Indonesien!).
Nobelpriset gjorde henne till hjälte för ett ögonblick. Hon tog emot fredspriset och möttes i Teheran av jublande folkmassor. Men regimen slog snabbt tillbaka och den har fortsatt att övervaka och trakassera henne så att hon nu riskerar åtal för "konspiration".
"Mitt Iran" är en fascinerande skildring både av en människas liv i Iran och av landets utveckling under de senaste 35 åren. Den starka fokuseringen på kvinnans ställning gör att andra samhällsproblem hamnar i skuggan - merparten av de reformister som jagas, fängslas och torteras är trots allt män. Men boken pekar på både det lidande som diskrimineringen av kvinnan leder till på det individuella planet och den förlust för samhället som följer av att halva befolkningen tvingas leva på sparlåga.
Publiceringen av "Mitt Iran" höll på att stoppas av myndigheterna - ironiskt nog inte av de iranska, utan de amerikanska. När originalversionen skulle ges ut i USA visade det sig att utgivningen av en iransk författares bok bearbetad av amerikanska språkexperter skulle strida mot det amerikanska finansministeriets strikta sanktioner mot Iran. Boken var enligt juristerna att förlikna vid en produkt tillverkad i Iran och vidareförädlad i USA, alltså definitivt på svarta listan. Först efter att Ebadis amerikanska advokat stämt finansministeriet i en federal domstol i New York justerades embargoreglerna så att "Mitt Iran" kunde publiceras och spridas runt världen.
Det fria ordets fiender finns onekligen på många olika håll.
Shirin Ebadi: Mitt Iran. Pocketförlaget 2007, 261 s.
