Sverige var neutralt under andra världskriget för att slippa en tysk ockupation som ödelade flera andra europeiska länder.
Frågan som jagar vår nation nu är - kan man vara neutral mot folkmord? De flesta ser nog den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget som en skamfläck i vår historia. Jag vågar skriva att även de mest inbitna pragmatiker sänker blicken när ämnet kommer på tal.
Vad hade hänt med det som kallas den fria delen av världen under de europeiska ledarna under 1930-40-talen om de hade haft samma ideologiska ståndpunkt som idag råder om våra trupper i Afghanistan i Sverige? Hur hade det gått för Sverige om de andra europeiska länderna också hade hållit sig till neutralitetslinjen under andra världskriget? Var det inte så att vi i Sverige lät andra göra det tunga, svåra och skitiga jobbet?
De flesta stabila och demokratiskt sinnade människor anser att det var rätt att bomba nazisterna, och de landområden tyska trupper hade belägrat, för att förhindra fortsatt folkmord och ockupation. Men få verka tycka att vi ska ingripa i Sudan, Afghanistan eller Somalia.
Förintelsen och kommunismens offer är en plågsam påminnelse om mänsklig ondska men samma mörker finns även idag, om än inte i samma omfattning och metod.
Vore det inte på sin plats att politiska företrädare som exempelvis Lars Ohly (V) förklarade den moraliska skillnaden mellan exempelvis NATO-bombningarna i forna Jugoslavien, som anses vara en fredsbevarande insats, och en svensk närvaro i Afghanistan? Den brännande frågan är - när är det rätt av omvärlden att ingripa och när ska vi förbli neutrala? Var går gränsen? Vi vet att med den så kallade neutraliteten följer ibland också ett moraliskt pris.
Är det antal döda offer, förövarens relation till vårt land eller våra sympatier med de utsatta som avgör och rättfärdigar ett ingripande?
Militärt ingripande i ett annat land varken är eller bör vara ett enkelt beslut. Idén om nationers suveränitet innebär att varje land har rätt att försvara sig mot yttre hot. Mot invation helt enkelt. Det gällde även Hitlers Tyskland. Men om regimer och diktaturer begår folkmord på utpekade grupper i det egna landet, ska då omvärlden förhålla sig neutral? Kan och vill vi leva med att kvinnor, religiösa grupper eller etniska minoriteter utsätts för massvåldtäkter, systematiska försök till utrotning och massmord?
När är det moraliskt försvarbart att ingripa?
Det bör nog avgöras från fall till fall. Naturligtvis är en stor grad av pragmatik nödvändig vid överväganden om ett eventuellt ingripande. Omtanken om den egna befolkningens säkerhet bör alltid vara närvarande i ett avgörande om deltagande i ett krig. Men om det enbart är lugn i landet som är det politiska målet är exemplet på nazi-Tyskland en bra påminnelse om att det finns en moralisk plikt som kan innebära stora risker och att vi i vissa lägen måste ta dem för att behålla någon form av värdighet i vår nationella historia.
Många länder har bundit upp sig till FN och NATO och bidrar i, mån av resurser, med soldater eller förnödenheter i olika delar av världen. I bästa fall för att förhindra men allför ofta för att försöka lindra katastrofer. Våra män och kvinnor i Afghanistan har valt att riskera sina liv för att hjälpa den civila befolkningen mot olika krigsherrar och drogbaroner. Röster höjs för att ta hem våra trupper i Afghanistan.
Vi har svenskar som har fattat beslutet att hjälpa andra människor till ett värdigt liv. I mina ögon är dessa soldater hjältar som trots vetskapen om att deras i Sverige ganska ordnade liv kommer att försämras betydligt och att om det fruktansvärda händer kommer de lämna efter sig sörjande mödrar, barn och makar. Våra svenskar i Afghanistan är bärare av vår moraliska skyldighet till våra medmänniskor.
Om några år är det våra soldater och deras familjer som kommer att kunna bära huvudet högt och motståndarna till en svensk närvaro i Afghanistan som får skämmas. Tiden är en bra domare, som vi har erfarit så många gånger tidigare, och ändå är det så många som aldrig lär sig.
