Kvinnor försedda med solglasögon och sjalar som talar i mikrofoner och som bär skyltar med klara budskap.
När dessa fotografier från kvinnoprotesterna vid universitetet i Teheran först publicerades 2005 gav de oss en kraftig påminnelse om de iranska kvinnornas sanna potential i kampen för sina rättigheter. Fotografierna var inspirerande och de visade kvinnor av många olika åldrar och de cirkulerade länge efter det att själva protetsterna hade dött ut. Nu har dessa fotografier ersatts av betydligt brutalare och redan ökända fotografier: Fotografierna och videon som togs senaste veckoslut av en ung döende iransk kvinna på Teherans gator som sannolikt hade skjutits ner av en prickskytt.
Jag vet inte om flickan på fotografiet är predestinerad att bli den symboliska martyren för denna revolution, som någon har förutspått, men jag vet nog att det finns ett samband mellan våldet i Iran den senaste veckan och den kvinnorörelse som under de senaste åren långsamt har vunnit mark i Iran.
I USA har de mest amerikacentrerade och högstämda kommentatorerna låtit påskina att styrkan i de senaste demonstrationerna kan föras tillbaka på valet av Barack Obama till president. Andra pekar på Bushadministrationens retorik i demokratiska frågor. Ytterligare några andra talar om en "twitterrevolution" eller om en "Facebookrevolution", precis som om hipp ny teknologi ensam skulle ha kunnat inspirera till dessa protetster. Sanningen är att den höga deltagarmängden berodde på många år av organiserat arbete som har utförts av medborgarrättskämpar och framför allt av kvinnogrupper som mestadels har jobbat i det tysta och utan mycket hjälp från den yttre världen.
Sedan 2006 har den så kallade "Kampanjen för en miljon underskrifter" låtit cirkulera en petition både på nätet och i tryckt form. Den har uppmanat till ett avskaffande av lagar som diskriminerar mot kvinnor, och den har också talat om kvinnors lika rätt i äktenskapet, om deras lika rätt till skilsmässa, om deras likvärdiga arvsrättigheter, om likvärdiga vittnesbördsrättigheter i domstolar för både män och kvinnor. Stiftelsen Abdorrahman Boroumand, som har grundats av ett par systrar, verkar visserligen utanför landet, men den översätter och låter publicera grundläggande dokument rörande medborgerliga rättigheter på nätet. Den upprätthåller också en databas online som innehåller namnen på tusentals offer för den islamiska republiken. Under det senaste decenniet har iranska kvinnor deltagit i studentstrejker och lärarstrejker och både kristna organisationer och Bahai organisationer beskrivs som "kätterska" av regimen.
Det är alltså varken Obama eller Bush eller Twitter utan många år av hårt arbete som ligger bakom den offentliga protesten mot regimen -och i all synnerhet handlar det då om kvinnorna ute på gatorna. Och deras närvaro spelar en roll. I den ideologiska republikens hjärta vilar anspråket på gudomlig inspiration: ledarskapet är legitimt, och i all synnerhet regimens brutala kamp mot kvinnorna är legitim, eftersom Gud vill att det skall vara så. När nu tiotusentals kvinnor motsätter sig detta dekret, och inte bara under veckoslutet utan under hela det senaste decenniet, så måste detta försvaga den islamska republikens krav på oövervinnelighet både i Iran och över hela Mellanöstern. Regimens politiska elit är mycket medveten om detta. Det är ingen tillfällighet att de två främsta utmanarna mot president Mahmoud Ahmadinejad gav löften om att avskaffa några av de lagar som diskriminerar mot kvinnor. Och det är heller ingen tillfällighet att den ledande utmanaren Mir Hossein Mousavi, som är gift med statsvetaren och den tidigare universitetskanslern Zahra Rahnavard, använde sin fru på posters och i kampanjuppträdanden.
Det iranska prästerskapet är fullt medvetet om att kvinnorna formar ett allvarligt hot mot deras auktoritet. Aktivisten Ladan Boroumand har skrivit att regimen nog inte skulle besvära sig att slå ner dissidenter med våld om den inte var djupt rädd för just dessa dissidenter.
Ingen skulle ha mördat en ung kvinna i blåa jeans - en fredlig sinnad och obeväpnad demonstrant - om inte hennes blotta närvaro skulle ha format ett allvarligt hot på olika plan.
De kan lyckas. Våld är ofta framgångsrikt när det gäller att förlama människor, åtminstone på kort sikt. I ett längre perspektiv kommer däremot alla de strukturer, organisationer och grupper som har skapats av iranska kvinnor, för att då inte tala om fotografierna från senaste vecka, att undergräva den iranska regimens legitimitet. Detta bör också vi notera. Oräkneliga gånger under de senaste åren har jag fått höra att "kvinnofrågor" är sekundära frågor i den islamska världen. Oberoende av om man då har talat om den afghanska konstitutionen eller om den saudiska regeringen så har standardfrasen hos kommentatorerna alltid varit att det är "stabilitet, säkerhet och olja" som har en större betydelse. Men regimer som undertrycker medborgerliga och mänskliga rättigheter för halva befolkningen är ofrånkomligt instabila. Förr eller senare kommer en reaktion. I Iran pågår just nu en sådan reaktion.
Övers. Nils Erik Forsgård
