Respect.

Det finns mänskor man inte lätt glömmer. Inte för att de skulle vara mer glimrande, inte för att de tar så mycket plats eller för någon som helst yttre egenskap utan för att det de säger har en sådan oerhörd tyngd. James Orbinski är en sådan mänska.

Det är något år sedan jag första gången såg TV-dokumentet Triage: Dr. James Orbinskis Humanitarian Dilemma (2008) som handlar om hur den kanadensiske läkaren Orbinski (f. 1960) återvänder till en del av de platser där han arbetat för organisationen Läkare utan gränser (ofta MSF; Médècins sans Frontiéres).

Filmen gjorde ett oerhört intryck på mig och jag har återvänt till den - men nu också läst den bok som han i dokumentären berättar om att han arbetar med. Och det är en bok som jag gärna rekommenderar.

Ämnet är allt annat än upplyftande, bokens litterära kvaliteter är inte så speciella och dess slutsatser, i den mån de finns, rätt illusionslösa. Och ändå tål det att sägas om och om igen; organiserad ondska är det bara en av jordens arter som är kapabel till. Mänskan. Huruvida ondskan går att bekämpa är eventuellt diskutabelt, men nu vet jag att det går att verka i en omgivning där ondskan regerar för att ge mänskor sjukvård, vatten, läkemedel och kanske skydd mot våld. Och det är en beundransvärd gärning. Men den väcker många frågor, och de är i hög grad stormaktspolitiska.

I boken "An Imperfect Offering" (Rider publishing 2008) beskriver Orbinski sitt arbete med och för Läkare utan gränser i Ruanda, Somalia, Afganistan och Kosovo. Längst uppehåller han sig vid folkmordet i Ruanda - och vid det faktum att det tog så oerhört länge för världssamfundet att ens slå fast att det faktiskt var frågan om ett folkmord. Som läsare får man jämsides följa med hur situationen utvecklas, hur läkarna och den lokala personal de snabbutbildar arbetar, enskilda, gripande mänskoöden och fullständigt vidriga vittnesmål om vad som egentligen sker medan världen funderar på semantiken och nyhetsförmedlingen uppehåller sig vid detaljer eller på fel ställe.

Den bild vi får av stormakterna som i krissituationer och vid ohyggliga humanitära katastrofer ser till sina egna intressen, och av Förenta Nationerna och ett säkerhetsråd som verkar handlingsförlamat eller ovilligt att fatta beslut (av politiska eller ekonomiska orsaker, ibland båda) är inte nådig. För dem som på plats försöker rädda liv och får förhandla om vattentillgång, fri lejd för medicintransporter och beskydd för sjukhus och flyktingläger verkar frågan om huruvida FN verbalt ska kunna kalla ett folkmord just ett folkmord (då särskilda insatser omedelbart sätts in vilket är resurskrävande och politiskt brännbart) närmast hånfull.

Och var är då folkmord? Orbinski definierar:

" (--) genocide is not an accident of nature nor an act of God. It is an act of man - a human choice."

Han beskriver också skillnaden mellan krig och folkmord; ävenom krigföring också är resultat av mänskilga beslut så har kriget viss givan regler - i ett folkmord är alla regelr utplånade. Ja, förutom regeln att man måste vara noggrann och avsluta arbetet. Och arbetet består i att utplåna motståndaren. Inte skada utan verkligen och helt och hållet utplåna denne. Mellan april och juli 1994, under fjorton veckor, utplånades en miljon ruandier, en halv miljon skadades bestående och fyra miljoner mänskor drevs på flykt.

"Animals could never do this. Animals can be brutal, but only humans can be rationally cruel".

När Orbinski senare samma år åker till flyktinglägren i Zaire där hundratalstusen ruandier sökt skydd möter han samma stormaktspolitiska mönster; Läkare utan gränser och en del andra organisationer vädjar till FN:s säkerhetsråd för att skicka en säkerhetsstyrka för att skydda lägren, och separera de olika stridande fraktionerna samt nedrusta dem så får man bara diplomatiska krumelurer och plattityder till svar, men ingenting händer:

"The Security Council had characterized the genocide as a humanitarian disaster rather than a political crime. Now it was doing the same with the crisis in the camps. And most NGOs played along, caliming an apolitical humanitarian neutrality and avoiding any confrontation with the international community. Many of these NGOs were funded by the Western states that refused to act. For all concerned, it was a convenient humanitarian alibi."

Boken väcker förstås frågan om det överhuvudtaget är möjligt att vara neutral ens om man representerar de erkända och stora neutrala världsorganisationerna (i motsats till MSF som inte kallar sig neutral)? Kan man låta bli att välja sida också om man själv klart ser och står mitt uppe i konflikten? Och å andra sidan, om man väljer sida, vad har det för återverkningar på respektive organisations eller individs möjligheter att få utöva sitt yrke och de livräddande insatser som krävs? Orbinskis bok väcker viktiga frågor, såväl uttalat politiska som allmänmänskliga och mänskorättsliga. Att utsätta sig för dem är nog så hälsosamt.

Dr. Orbinski mottog på Läkare utan gränsers vägnar Nobels fredpris år 1999. Han väckte i sitt tal frågan om vem som ska ha rätt till läkemedel. 90 % av alla infektioner i världen bryter ut i utvecklingsländerna, där medicinerna antingen är för dyra eller inte alls finns tillgängliga för dem som behöver dem. Orbinski lyfte upp frågan om tillgång till mediciner som följande stora tema för Läkare utan gränser och den frågan innehåller också många intrikata frågor om patent, licenser och finansiering av medicinsk forskning som de multinationella läkemedelsjättarna gärna hade lämnat odebatterade. Bokens sista del handlar om organisationens arbete för att kunna distribuera generiska versioner av aids-mediciner i Afrika - och om hur det arbetet de facto leder till att man 2007 för första gången ser en nedgång i antalet nya fall och dödsfall på grund av aids. Ett ytterligare resultat av arbetet blir organisationen Dignitas som arbetar i Malawi med lokal förankring för att dels medicinera, dels sprida information om aids. Dignitas´grundare är läkarna James Orbinksi och James Fraser, båda tidigare läkare utan gränser.

Så varför detta lästips? Orbinski svarar själv i sin epilog:

"The most important thing any of us can do is to actively and pragmatically assume our possibilities as citizens for the world we live in".

Han säger det så klart: inte "in" the world - utan "for" the world.

Därför.

An Imperfect Offering (Rider publishing 2008), James Orbinski.