Stora romaner handlar ofta om människans förmåga att leva under extremt svåra förhållanden utan att förlora hoppet. Nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyns "Den första kretsen" beskriver internerna på ett sovjetiskt fångläger där små privilegier gör livet uthärdligt. Fjolårets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa berättar i "Bockfesten" om livet i Dominikanska Republiken under den hänsynslösa diktaturens sista år, en roman fylld av svart humor. Solzjenitsyn skildrar det kommunistiska förtrycket, Vargas Llosa högerdiktaturens grymheter – människans lidande är lika stort oberoende av diktaturens politiska färg och härskarnas utopier om en bättre värld.
Stilistiskt tävlar Petina Gappah inte i samma klass som Vargas Llosa eller Solzjenitsyn, men också hon berättar i boken "Sorgesång för Easterly" om människor som på ett eller annat sätt klarar av en omänsklig vardag. Gappah kommer från Zimbabwe där det senaste decenniet sannerligen gjort invånarna till mästare i överlevandets konst. Den gamle frihetshjälten Robert Mugabe biter sig fast vid makten lika envist som de stofila kollegerna Leonid Breznjev och Rafael Trujillo i tiderna gjorde i Sovjetunionen respektive Dominikanska Republiken. Robert Mugabe jagar regimkritiker, och ett oförsiktigt ord bär raka vägen till fängelset. Hyperinflationen har ruinerat ekonomin. Mugabes utfall mot västvärlden har gjort att få internationella vänner återstår, och de som gör det kan inte bromsa förfallet.
Petina Gappah tecknar porträtten av människor som klarar livhanken, trots allt, och som lyckas njuta av livets små ljusglimtar. Vanliga, hederliga människor förvandlas till fixare av olika slag för att få sitt dagliga bröd eller en reservdel till bilen eller en livsviktig medicin. Gränserna mellan rätt och fel suddas ut när livet står på spel, eller så uppstår en ny moralkodex bland människor som tillsammans försöker skapa sig en dräglig tillvaro mitt i förfallet.
I "Sorgesång för Easterly" får vi träffa Toby, Martha och James som diskuterar livet medan grävskoporna sakta men säkert närmar sig för att jämna slumkvarteren i Easterly med marken. Vi träffar Emily som bedyrar att hon inte är galen när man försöker spärra in henne på ett mentalsjukhus för att hon inte uthärdar den kaotiska vardagen. Vi läser om studentfester, begravningar, drömmar om en bättre framtid och om nya tidsfördriv som utvecklas när pengarna inte längre räcker för de gamla.
Gappahs novellsamling är ingen optimistisk bok, för läsaren märker hur snabb utförsbacken varit. Zimbabwe kunde efter självständigheten ha blivit en modell för det svarta Afrika; självförsörjande i matväg och med en fungerande infrastruktur. I stället har landet gått från ett relativt högt välstånd till kaos och fattigdom. Gappahs noveller omspänner tiden från självständigheten för drygt trettio år sedan fram till våra dagar. I novellen "Moster Julianas indier" väntar huvudpersonerna efter självständighetsförklaringen på den dag då alla svarta har chansen till ett bättre liv. I novellen om grävskoporna som jämnar Easterly med marken har svarta förtryckare intagit de vitas plats. Här krossas de stora drömmarna, men några små lever alltjämt kvar.
"Sorgesång för Easterly" visar människans uppfinningsrikedom. De flesta hankar sig fram och livet går vidare: man studerar, gifter sig, växlar snuttjobb och funderar över livets största fråga, den som är oberoende av tid och rum: Hur ska jag kunna erbjuda mina barn en bättre tillvaro än den jag själv fick?
Gappah skriver på engelska. Det här är en intressant detalj om man betraktar författarskapet ur ett finlandssvenskt perspektiv. Gappah hör till folkgruppen shona, liksom de flesta zimbabwier. Hon kunde alltså lika väl skriva på shona, som är ett bantuspråk. Men Gappah har själv sagt i en intervju att orden inte räcker till på shona för alla de scener hon vill beskriva. Hon lever och arbetar numera i Geneve som jurist vid en internationell organisation. För det internationella författargenombrottet har engelskan säkert varit en fördel, men Gappahs språkval visar samtidigt hur det går när det egna språket inte prioriteras, vårdas och utvecklas.
Afrikas språkliga mosaik är visserligen i en klass för sig, men shona är ett skriftspråk som talas av sju miljoner afrikaner i Zimbabwe, Mocambique, Zambia och Botswana. Det borde vara tillräckligt stort för att överleva trycket från världsspråken - om språket inte överges av dem som borde föra det vidare.
Petina Gappah: Sorgesång för Easterly (original: An elegy for Easterly), Bonnier Pocket 2010, 292 s.
