Mycket av det som inte är "mainstream" enligt västerländska mått mätt blir lätt ett prefix. Så har det länge varit också med kvinnor. Till exempel "kvinnoförfattare", i stället för bara författare; "Black literature" i stället för bara litteratur. På samma sätt tenderar böcker som inte kommer från den europeiska eller anglosaxiska världen att betonas enligt ursprung: det blir "sydamerikansk" litteratur eller "afrikanska" noveller, som om de på något väsentligt sätt skulle skilja sig från litteratur i allmänhet. I sitt förord till The Granta Book of the African Short Story kritiserar Helon Habila (f. 1967 i Nigeria) tendensen att lokalisera en text till ett visst land eller ett visst folk. Likaså kritiserar han tendensen att koppla ihop afrikansk litteratur med folksagor och muntlig tradition. Det afrikanska författarskapet har inflytelse från Chehov, Maupassant och Hemingway, citerar Habila den kongolesiska författaren Emmanuel Dongala; den afrikanska novellen är den individuella författarens skapelse, inte en reducerad skriftlig version av en muntlig berättelse.
Habila, som själv är författare, vill inte att den afrikanska litteraturen för evigt ska vila på bara några axlar, så som Chinua Achebe eller Ngugi wa Thiong'o. I den nya novellsamlingen presenteras därför främst nutida afrikanska författare, majoriteten av dem födda på 1960- eller 70-talet. Boken vill visa upp en ny generation skribenter vars författarskap inte nödvändigtvis präglats av det afrikanska nationsbyggandet, eller de stora politiska omvälvningarna som avkolonialiseringen i Afrika innebar. Den nya generationen är självsäker och globalt inriktad, och kommer från ett Afrika med internet och möjlighet till mobilitet.
De 29 författarna i The Granta Book of the African Short Story kommer från olika delar av den afrikanska kontinenten, från Egypten i norr till Sydafrika i söder, och många av dem bor i dag utanför Afrika. Några av namnen är mera kända i Europa, så som Chimamanda Ngozi Adichie (t.ex. Half of a Yellow Sun) eller Alaa Al Aswany (bl.a. The Yacoubian Building). Andra är mindre kända men inte desto mindre framgångsrika. Ett av de prisbelönta bidragen i boken är Stickfighting Days av Olufemi Terry (f. 1973 i Sierra Leone), som år 2010 vann det sk. Caine-priset för afrikansk litteratur (Caine Prize for African Writing, som även kallats Afrikas mest prestigefyllda litterära pris). Historien utspelar sig kring en avstjälpningsplats någonstans i världen, men man får aldrig veta var. Det är en mörk och tät historia om mänskans råa natur och om överlevnad.
Liksom Habila konstaterar i sitt förord är det omöjligt att i en samling presentera en hel kontinent som är större än Kina, Europa och USA tillsammans, som innefattar en miljard människor och över tusen olika etniska grupper. Men redan detta plock visar på en enorm mångsidighet både till stil och till innehåll. Med tanke på vårt finländska samhälle gör det också gott att se på "afrikansk" invandring från det motsatta perspektivet. Det skulle säkert gå att skriva en liknande historia som Fatou Diomes (f. 1968 i Senegal) Préferénce Nationale om det finska systemet, och hur det kan vara för en afrikan att söka jobb i Finland. Tragikomisk underhållning, om man faktiskt var säker på att det endast var fiktion.
Källa:
Helon Habila, red. (2011) The Granta Book of the African Short Story. Granta Books, UK.
