Sydsvenskans ledare 17.1. Heidi Avellan
Mumintrollet lever, men dess skapare Tove Jansson hann dö. Runeberg är historia. Jörn Donner har fyllt 75 år.
Men visst finns det fler utmärkta kandidater:
Monika Fagerholm, Augustpristagare 2005 med Den amerikanska flickan. Bästsäljarförfattaren Kjell Westö. Merete Mazzarella, professor, debattör och författare, verksam både i Finland och Sverige. Eva-Stina Byggmästar, poet som nominerades till Augustpriset 2008?
I år skall Svenska Akademien utse en ledamot efter Sten Rudholm.
I år, 2009, tvåhundra år efter att Sverige förlorade Finland till Ryssland.
Visst vore en finlandssvensk i Svenska Akademien ett lysande sätt att uppmärksamma detta "märkesår". Och ett utmärkt sätt att lyfta det svenska språkets status. Eller som det uttrycks i ett upprop på Facebook: "Det svenska språket, kulturen och arvet till fromma."
Det har sagts förr. Författaren Herman Lindqvist sade det senast i februari 2006: Hög tid för en finlandssvensk i Akademien.
Men det finns skäl att upprepa det självklara.
Det gör nu DN (11.1) som på tröskeln till Märkesåret konstaterar att bland mycket som förenar de två forna rikshalvorna finns vårt gemensamma språk: "Litteratur på svenska har skrivits och skrivs på båda sidor om Östersjön. Den akademi som har till uppgift att vårda vårt språk innehöll självfallet från början personer födda i båda rikshalvorna [...] Genom att välja in svenskspråkiga finländare skulle Svenska Akademien fullständiga sitt uppdrag och återknyta till den akademi som en gång innehöll svenska språkmästare som Johan Henric Kellgren och Frans Michael Franzén."
I Svenskfinland har DN lästs med intresse och kulturminister Stefan Wallin, från Svenska folkpartiet, välkomnar initiativet:
"För all den svenska som talas, läses och skrivs utanför Sveriges gränser vore det en enorm rikedom och ett stort stöd."
Lite underdånigt, som det vill bli i finlandssvenska kontakter med Sverige. Här ställs inga krav, här ber man snällt, finlandssvenskarna är smärtsamt medvetna om att Sverige struntar i dem, att de flesta rikssvenskar inte ens vet att finlandssvenskar finns.
Är finlandssvenskan ens svenska?
Det tyckte inte en läsare när
DN:s språkvårdare Catharina Grünbaum (24.1.2008) skrev att "finlandssvenska är riktig svenska, inte finska på svenska, och av övriga nordbor anses den som den tydligaste språkvarianten i Norden". Inte alls, menade läsaren: "Hur kommer det sig då att personer från Finland inte säger klocka och språk utan 'locka' och 'pråk' och dessutom 'sunka' och 'särna' för sjunka och stjärna?"
Ett lysande exempel på att kännedomen om Finland är diffus. Den som inte kan uttala vissa dubbla konsonanter och har problem med sje-ljud är finne, en person med finska som modersmål, som lärt sig svenska. Som M.A.Numminen.
Inte en finlandssvensk, som Mark Levengood, Stina Ekblad eller Jörn Donner. Eller Mumin.
Poängen med en finlandssvensk bland de aderton?
Det skulle stärka svenskan - som fortfarande är officiellt språk bara i Finland och EU och inte större än att alla med detta modersmål borde få plats i språkgruppen.
Akademien skulle efterleva sitt syfte att "arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet" - riksgränserna får vara en angelägenhet för försvarsmakten.
För finlandssvenskan skulle stolen vara ovärderlig. Språket kämpar för sin överlevnad då allt fler finnar verkar tycka att det inte går att lära sig mer än ett främmande språk - som om just finnar var klena i skallen - och detta språk bör vara engelska.
Därav debatten om "tvångs-svenska", pakkoruotsi.
Förlusten av Finland 1809 är ett intressant kapitel.
Som historikern Matti Klinge formulerade det för några år sedan:
"En besynnerlighet i historieskrivningen, särskilt den svenska, är att stormaktstiden anses ta slut 1721, då Sverige förlorade Karelen, Ingermanland och Livland och sedan fortsatte sina revanschkrig återstoden av seklet - landet uppfattade sig alltså fortfarande som en stormakt - och inte åren då Sverige förlorade Finland och Pommern och avstod från att söka revansch, och därmed alltså hade börjat se på sig självt som en småstat."
Esaias Tegnérs uppmaning i dikten Svea från 1811 att "inom Sveriges gränser erövra Finland åter" togs på allvar: Sverige utvecklades raskt ekonomiskt och ersatte det som förlorats, en tredjedel av territoriet och en fjärdedel av befolkningen, med hjälp av en rask industriell utveckling.
Sopade undan den snöpliga förlusten. Vände på klacken och gick vidare, låtsades som om det som varit inte varit. Och som om svenskan inte fanns utanför Sveriges gränser.
Ens i Mumindalen.
