Misstankarna om att finlandssvenskarna inte klarar sig ensamma bekräftas av det Björn Sundell skriver på Magmas hemsida om det nya finländska varumärket.
Under rubriken "Finland, Europas bäst bevarade hemlighet" (16.8) aktualiserar han, kanske utan att mena det, svenskans ställning i Finland och gör det lättare att förstå vad som hotar den:
Svenskfinland och finlandssvenskarna löper risk att bli "Europas bäst bevarade hemlighet i Finland", till exempel.
Det är bra att Finland ges skarpare konturer och en positiv image. Vi vill bli kända, framstå i positiv dager. Men hur vi själva vill te oss för andra gör inte Finland intressant. Viktigare är vad främlingarna ser hos oss, skriver Sundell.
I Finland finns en officiell sanning åt gången. Därför är vår bild av landet annorlunda än utlänningarnas. Vår egen historieskrivning går inte att diskutera ifall nationen envist håller fast vid sina egna myter.
Sundell hänvisar till Jason Lavery vid Oklahoma State University som menar att när finländarna bildar enad front utåt, för att att ska omvärlden uppleva Finland på "rätt sätt", verkar landet likformigt, fantasilöst - och overkligt. Ingen nation kan vara så homogen.
Enligt Lavery älskar finländarna myten om landet som är annorlunda på grund av sitt komplicerade språk och geopolitiska läge. Nästan ingen annan europeisk nation håller sig med så knapphändig nyhetsförmedling till omvärlden.
Avskildheten, och ointresset för vårt land, gör att vi inte kan spegla oss i omvärlden. Sverige gör det: världen känner till vårt grannland. Vi saknar spegeln. Därför bestämmer finländska myndigheter och opinionsbildare hur vi och omvärlden ska se på oss. Det leder in imageprocessen på fel spår.
Vågar vi räkna med att svenskan spelar roll i det varumärke, den önskvärda officiella sanning, som beskriver en nation där svenskan är på väg ur offentligheten? Hur vill och ser finländarna på språkförhållandena, hur vill vi att andra ska se dem?
Ifall majoriteten i detta land anser att här behövs endast ett språk, och ser bara ett språk - vad kan vi göra för att omvärlden ska se båda språken? Finländska opinionsbildare (som landets största dagstidning) menar att svenskan är ett herre-, överhets- och maktspråk. Hur få fram att den också historiskt sett är ett finländskt allmogespråk, ett vardagsspråk?
I den fantasilösa, homogena och overkliga bilden av vårt land ryms inte svenskan. I varumärket som betonar det annorlunda språket och det besvärliga geopolitiska läget ingår inte den nordiska och skandinaviska gemenskap finlandssvenskheten erbjuder.
Finsknationalisterna lyckades tona ner svenskans betydelse. Blir den arbetsgrupp som under Jorma Ollilas ledning utformar det nya finländska internationella brandet en förlängning av den rörelsen? Befäster det okunskapen om språkförhållandena i Finland?
I debatten om huruvida i Svenska Akademin borde sitta en finlandssvensk författare sade Horace Engdahl, Akademiens före detta sekreterare, att denna måste flytta till Sverige, bli svensk medborgare.
Engdahl fick mothugg.
– Han diskriminerar de svensktalande i Finland. Akademier ska verka för språket, inte för det land där de har sitt säte. Detta är rikssvensk oförståelse. Men svenska surströmmingsakademien har en ledamot från Finland, skrev någon på nätet.
– Engdahl och andra i Sverige vet inte att svenskan är officiellt språk i Finland, knappast heller att länderna har en 800-årig gemensam historia. Ständigt komplimenteras jag som kommer från Finland för min "fina svenska", skrev en annan.
– Ingenstans i Gustav III:s stadgar för Akademien står detta om svensk medborgare. Inte visste de på 1770-talet att Sverige skulle förlora Finland 1809. Svenskarna vet ytterst litet om finlandssvenskarna. Akademiens medlemmar tror väl de förstår finska när de träffar en finlandssvensk. Här behövs upplysning.
Visst.
Men också en öppen och fördomsfri diskussion om hur Svenskfinland ska ges sin rätta plats i det svenska nordiska språkområde som har sina egna gränser.
