Vi kan se det ur flera olika perspektiv.
På Magmas hemsida konstaterades nyligen att Karl-August Fagerholm (1901-84, socialdemokrat, ledare för svenska arbetarförbundet, talman, mångfaldig minister, nära på president) troligen var den sista finlandssvensken som nådde till samhällets topp.
Under de 200 åren sedan finska rikshalvan lösgjordes från Sverige har svenskans ställning här officiellt blivit så svag att det inte syntes ett spår av den när republiken ordnade minnesfest i Borgå domkyrka med anledning av jubileet.
– Minsta antydan om tvåspråkighet var kliniskt bortstruken. Närvarande ledande finlandssvenskarna reagerade inte. Det var som att få en örfil, noterade ambassadör Ralf Friberg i en kolumn i Vasabladet (5.4).
Jag vill, för det tredje, göra gällande att svenska språket förlorat sin officiella ställning i Finland under det som hittills varit min livstid. Protestera den som vill.
Men sedan jag föddes sensommaren 1947 har svenskans ställning försämrats radikalt. Förvaltningen av det svenska språket har övergått i en nedmontering som varat under min livstid. Varför?
Det har långt ifrån med enbart attityder att göra. Det beror på de grundläggande förändringar republiken Finland varit föremål för under efterkrigsperioden, och attityder som uppstått till följd av dem. Förändringarna har missgynnat det svenska språket.
Fram till 1939 var stora delar av Finland stillastående, isolerat. För många som aldrig satt foten utanför hembyn blev kriget den första stora sällskapsresan. Efter fredsslutet fortsatte finländarna att röra på sig av andra skäl: sysselsättningsmässiga, ekonomiska, sociala, kulturella, regionpolitiska...
Ekonomin – förtjänstmöjligheterna – tvingade en stor del att söka sig till huvudstadsregionen, många flyttade in till närmaste tätort, andra emigrerade till Sverige. I västvärlden var nya rörelser och trender i full gång: under ett växande inre och yttre tryck öppnade sig Finland sakteligen för dem.
Efter kriget ersatte nya ekonomiska och sociala strukturer gamla strukturer (det industrialistiskt och bankmässigt fotade svenska kapitalet, till exempel) som försvann eller minskade i betydelse.
När de stora årsklasserna gick i barnaskorna bröt Finland sin isolering genom att gå med i Nordiska Rådet och odla kontakter till de övriga nordiska länderna. Landet fortsatte öppna sig. Den finskatalande majoritet, som tidigare levat på ett språk, tog sig ut i världen. Där stötte den på engelska, tyska, franska, spanska, japanska: allt utom svenska.
Efter att Finland anslutit sig till EU och det politiska ledarskapet inte längre ansåg sig vara beroende av ett nordiskt samarbete utan i stället gick raka vägen ut i Europa, försvagades svenskans ställning i Finland ytterligare.
De stora årsklasserna har med sin masskraft förändrat samhället och det sociala beteendet. Före kriget förekom ingenting motsvarande. Före såväl 1918 som 1939-44 var Finland upptaget av interna problem. Ett av dem var språkstriden. De stora efterkrigstida årsklasserna avgjorde slutligen språkstriden - till finskans och engelskans fördel. Den sista dragkampen tog lite över 60 år - men 200 år efter att östra rikshalvan blivit ett autonomt tsardöme har svenskan förlorat sin officiella ställning i det självständiga Finland.
Fortfarande finns ett svenskt kapital - men inga starka ledande finskspråkiga politiker som anser att svenskan behövs och agerar i enlighet med detta.
Fortfarande har de svenskspråkiga ett politiskt parti - men i politiken finns inte förståelse för svenska särlösningar.
Språkklimatet är kärvt. Svenskan fortsätter krympa. För 100 år sedan kom den nuvarande finlandssvenska politiska intressebevakningen kom till. Den fungerar inte längre.
Nya omständigheter kräver nya grepp för att hindra ett fortsatt svenskspråkigt sönderfall och upprätthålla den tvåspråkighet som omtalas i grundlagen. Men vilka?
Till dem ska vi återkomma.
