1970-talet var politiskt en dramatisk period, fullt av motsättningar. Men då fanns inte orsak skriva om svenskans ställning på samma sätt som nu.
Finlandssvenskheten var finlandssvenskarnas ensak. Finlandssvenska debatter handlade om borgare och socialister, regionalpolitik och högskolutbildning, kultur- och bygdesvenskhet samt om huruvida finlandssvenskarna skulle ha en egen tv-kanal.
Den tillkom sensommaren 2001 och blev Svenskfinlands sista nationella triumf. När Yles svenska tv-kanal började sända hade nedmonteringen av svenskheten i Finland kommit igång.
Debatten om Svenskfinland är i dag en språkdebatt. En officiell partipolitisk diskussion och dragkamp, där förståelsen för svenskan och svenska särlösningar är lika med noll, ackompanjerad av en folklig debatt som mestadels är nätbaserat anonym och så rå att den blir till hets mot folkgrupp.
Fortfarande finns ett svenskt socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital - men ledande finskspråkiga politiker, som framhåller att svenskan behövs och agerar i enlighet med detta, saknas. Fortfarande har de svenskspråkiga ett "eget" politiskt parti - men i rikspolitiken saknar detta gehör.
Även om, som en kjellherbertsk utredning antyder, en majoritet av de finskspråkiga uppvisar stor tolerans gentemot svenska språket och finlandssvenskarna, uppfattar Finlands svenskar språkklimatet som kärvt.
Och svenskan fortsätter krympa.
Den finlandssvenska intressebevakning som utvecklades före krigen fungerar inte längre. För att hindra ett svenskspråkigt sönderfall och upprätthålla en grundlagsenlig tvåspråkighet krävs nya grepp. Vilka?
Här är ett:
Finlandssvensk tidningspress har förvisso betydelse för Svenskfinlands framtid. Men den är långt ifrån tillräcklig; enbart en svenskspråkig tidningspress kan inte säkra svenskans position. Det svenska i Finland är beroende också av en finskspråkig tidningspress.
På vilket sätt kan den bidra till att rädda Svenskfinland?
I princip är Svenskfinland en vit fläck i den finska pressen. De finlandssvenska och de finska tidningarna åtskiljs av en tydlig gräns som överskrids endast då och då. Finska massmedia noterar sällan svenska massmedia, och än mer sällan det finlandssvenska samfund som upprätthåller tidningarna - annat än som en kuriositet; någonting avvikande smålustigt.
Om finskspråkiga tidningar regelbundet uppmärksammade finlandssvenskarna som en naturlig del av det finska samfundet, skulle vi finnas till på ett helt annat sätt än i dag.
Per-Erik Lönnfors, en gång VD och chefredaktör för FNB, föreslog i en kolumn på Magmas webbsida att tankesmedjan via personliga kontakter och lunchmöten skulle bearbeta finska journalister: ge dem färsk intressant information, hjälpa dem bli experter på det svenska Finland.
Bra förslag. För det andra:
På samma sätt som det svenska i Finland behöver en finsk tidningspress behöver det uppmärksamhet och stöd av Sverige.
Författaren Herman Lindqvist påpekade i sin gästkolumn att svenska talats i Finland sedan tidig medeltid eller lika länge som det funnits ett språk som kallas svenska. Detta innan där fanns ett klart avgränsat land som hette Sverige, innan någon ens hört det ordet Finland.
Svenskfinland och Sverige åtskiljs av en tydlig gräns. Svenska massmedia noterar sällan finlandssvenska massmedia, och än mer sällan det finlandssvenska samfundet.
Om svenska media uppmärksammade finlandssvenskarna som en självklar del av det svenska språkområdet, skulle vi finnas till på ett helt annat sätt än i dag. Hur nå hit?
Tankesmedjan kan via personliga kontakter och på andra sätt bearbeta svenska journalister: ge dem intressant information, göra dem till experter på det svenska Finland.
Vi som brukar svenska i Finland kan försöka låta bli att krympa oss genom att ständigt framhålla vår geografiska förankring ("österbottning", "finlandssvensk", "finländare") i stället för att betona vår språkliga identitet.
Svenskeuropéer som vi är.
