De svenskspråkiga säger sig prioritera frågor om svenskans ställning, men ser ut att välja en president som profilerar sig i andra frågor, skriver Marit af Björkesten i Hbl:s ledare (17.1.)
"Språk, språk och språk brukar vara ledorden för de svenskspråkigas röstningsbeteende oberoende av val. Svenskans ställning och inställningen till minoritetsfrågor stiger fram som de viktigaste sakfrågorna för svenskspråkiga väljare också i det pågående presidentvalet, enligt en undersökning som beställts av tankesmedjan Magma och Svenska Yle.
Med tanke på presidentens maktbefogenheter är det något överraskande, men i ljuset av minoriteters röstningsbeteende överlag är det naturligt: överallt i västvärlden står språkfrågorna i fokus då minoriteter röstar.
Men när de svenskspråkiga väljarna går till valbåset ser språkfrågan trots allt inte ut att vara avgörande. Precis som i de nationella enkäterna verkar Sauli Niinistö ta hem spelet, om än med mindre marginal. Niinistö försvarar konsekvent tvåspråkigheten, men av de kandidater som ställt upp i presidentvalet hör han till dem som hållit låg profil både i minoritetsfrågor och i debatterna om rasism och språklig intolerans.
Minoritetsombudsmannen Eva Biaudet är klar tvåa men lyckas inte samla ens sitt partis anhängare bakom sig - något som också förvånar docenten och Akademiforskaren Åsa Bengtsson som tolkat resultaten. Av dem som röstade på Svenska folkpartiet i riksdagsvalet uppgav bara en tredjedel att de skulle välja Biaudet, och ungefär lika många sade sig föredra Niinistö.
Det enda fallet där sakfrågorna tycks hänga någorlunda logiskt ihop med valet av kandidat är andelen väljare som föredrar Paavo Lipponen. I undersökningen får han ett större stöd bland svenskspråkiga väljare än hans parti Socialdemokraterna brukar få, sannolikt eftersom han profilerat sig så starkt i språkfrågor och lyfter fram dem också i finskspråkiga sammanhang.
Resten av kandidaterna hade ett så svagt stöd i undersökningen att det är svårt att säga något om kopplingen mellan språk och val.
Det är inte första gången som enkäterna visar att uppfattningen om kandidaternas egenskaper eller åsikter inte nödvändigtvis ger utslag i väljarbeteendet. Samma tendens kunde utläsas i Hufvudstadsbladets opinionsmätning, som också visade att den personliga favoriten tillskrivs en rad goda egenskaper oberoende av mätbara fakta. Väljarnas svar och resultat i Yles kandidattest sammanfaller inte heller med gallupresultaten.
Är väljarna alltså irrationella?
Knappast, men särskilt i ett personval spelar känslorna en stor roll. Då presidentens befogenheter dessutom kringskurits får uppfattningen om de personliga egenskaperna en stor betydelse vid sidan av åsikterna i sakfrågor.
Enkäterna har svårt att fånga betydelsen av den här emotionella sidan och dess förhållande till de mer faktabetonade frågorna. Det avgörande är kanske inte kandidatens uppsättning av åsikter utan en mer diffus känsla av att personen är lämplig. Å andra sidan kan en enskild åsikt bli avgörande, ifall den är av särskilt stor betydelse för väljaren.
Då partipolitiken dessutom spelar en mindre roll än tidigare får väljarnas individuella preferenser en större betydelse.
Samtidigt blir valet svårare och mer förvirrande: Paketet som består av kandidatens värderingar, bakgrund, partibeteckning och den allmänna bilden av hur bra kandidaten skulle klara uppgiften är sällan entydigt. När fakta och känslor pekar åt olika håll är valet svårt. Det är förmodligen en av förklaringarna till att ovanligt många fortfarande är osäkra på vem de ska rösta på och om de ska låta känslorna eller förnuftet styra."
