I sin första kolumn på denna hemsida stämplade Jörn Donner begreppet "finlandssvensk" som irrelevant, missvisande, otidsenligt.
– Svensktalande har bott här sedan många århundraden, de flesta har haft det ihop med någon från främmande land, eller med en finskspråkig. Rena finlandssvenskar kan de inte heller kallas, hur länge än jorden de möjligen odlat varit "svensk", och att de alltjämt talar svenska är i många fall en tillfällighet, skrev han.
Jörn Donner ville kanske svära i kyrkan men slog in en vidöppen dörr.
Hans förfäder (de omnämns i kolumnen) levde och resonerade sannolikt som han själv: verkade i en två-, ibland trespråkig värld, och formade utgående från den sin identitet.
De fick sin utkomst av affärer också i främmande land, och liksom alla andra vettiga människor kom de till tals med sin finsk- , engelsk-, tysk- eller franskpråkiga omgivning. Varför skulle de inte?
Släkterna Donners och Malms samtida österbottniska grannar som slog sig ner i USA eller Afrika för att skaffa sig sin utkomst, höll modersmålet levande trots att de inte kom till att använda det lika ofta som Jörn Donners förfäder, och Donner själv, för den delen.
"Svenskfinland" är från början en konstruktion; ett sätt att benämna de delar av landet där svenskan kommer först. "Finlandssvenskar" kallas av praktiska skäl personer med svenska som modersmål, eller som brukar svenska, vid sidan om andra språk.
Varifrån kommer föreställningen att "finlandssvenskhet" är det samma som isolering och begränsning - till en dialekt, ett bondehemman, en gatuadress i en tvåspråkig stad någonstans vid kusten, till ett språk, ett landskap eller helt enkelt till Finland? DET är otidsenligt, missvisande, irrelevant.
De som på 1800-talet ledde den svensknationella rörelsen behövde en svenskspråkig allmoge för att framhålla massans kraft. Knappast tänkte de att de svenska bosättningsområdena måste hållas socialt oföränderliga och intakta, det var ju en självklarhet att de var det. På den tiden stod samhället stilla och hade gjort det i generationer. Folket var folket, eliten en liten sluten krets. Svensknationalismen stimulerade däremot en folkbildning och en ny slags social rörlighet.
När Jörn Donner i kolumnen på Magmas hemsida påstår att försvarskampen för svenskan grundar sig på de privilegier som svenskatalande en gång i tiden åtnjöt vet han inte riktigt vad han talar om. Den allmoge som talade svenska var inte priviligierad i ordets egentliga bemärkelse. Varken sfp, folktinget, stiftelserna, fonderna eller den finlandssvenska tankesmedjan betjänar resterna av en elit.
Gösta Ågren och Christoffer Taxell formade ungefär samtidigt det som kom att kallas för "den taxellska paradoxen": att finlandssvenskarna må hålla sig till enspråkigt svenska sammanhang eftersom tvåspråkiga sammanhang tenderar att bli enspråkigt finska.
Ågren återvände till hembyn i Nykarleby. Han har levat som han lärt, och vunnit Finlandiapriset i litteratur - på dialekt. Taxell gjorde karriär i både tvåspråkiga och enspråkigt finska sammanhang.
För svenskösterbottningarna finns anledning se upp för den ågrenska-taxellska paradoxen, som i stället för till Finlandiapris kan leda till reservatstänkande och den sortens isolering Jörn Donner talar om. Paadoxen utformades ur ett nyländskt perspektiv, under trycket av någonting som inte kommer att drabba landskapet Österbotten: en långvarig, kraftig flyttrörelse som förändrar landskapet i grunden.
I Österbotten kan invånarna utveckla tvåspråkigheten i förvissning om att svenskan inte degrageras till hemspråk och att tvåspråkiga sammanhang till och med kan bli enspråkigt svenska.
Förutsättningen är förstås att de svensktalande brukar sitt eget språk, utan dramatik, utan att låta sig provoceras av dem som eventuellt känner sig provocerade av det - helt enkelt bara för kommunikationens skull.
Det samma gäller alla dem som brukar svenska i landets södra delar.
"Finlandssvenskarna."
