I Vasabladets ledare (31.3.) skriver Kenneth Myntti om den finlandssvenska kulturdebatten i tidningspressen och bloggosfären.
"Kan debatten googlas fram är den reell. Sökverktyg och nya webbportaler har förmåga att samla ihop kringspridda atomer till fungerande helheter, som utmanar tidningarna som debattarenor.
Debatten om samhällsutvecklingen har ofta en tendens att urarta till en debatt om debatten. En sådan urspårning är sällan konstruktiv.
Men i och med att hela mediafältet, det vill säga den traditionella arenan för samhällsdebatt, nu befinner sig i en stark omdaning föreligger det kanske ändå skäl att försöka söka ett svar på den fråga Torbjörn Kevin ställer i sin lördagsledare (28.3) i Åbo Underrättelser:
"En atomiserad debatt-finns den egentligen?"
Kevins undran föranleds av att diskussionen om Hufvudstadsbladets kultursyn inte pågår i Hbl:s egna spalter utan lite varstans i cybern. I förlagsbloggar, privata bloggar, i intern e-postkonversation som delvis läggs ut på nätet, i kulturtidskriften Nya Argus och på ledarsidor i andra tidningar.
Den finlandssvenska kulturjournalistikens trivialisering var till och med ämne för ett seminarium i Helsingfors i går.
Först en bakgrund för alla som inte har hängt med i svängarna:
Det hela började med att Hbl:s avgående kulturchef Tuva Korsström de sista dagarna i februari skrev vad hon trodde skulle bli en avskedsledare om kulturjournalistikens utveckling från kritisk analys till ytlig konsumentupplysning och sortimentpresentation.
Texten publicerades inte som ledare utan som kolumn på kultursidan (Hbl 1.3), förmodligen för att texten inte föll in i tidningens "officiella linje". Inbäddad kritik mot den operativa ledningens strategiska linjedragningar tolererades inte på ledarplats.
Efter att chefredaktör Hannu Olkinuora i korta kommentarer till ett par insändare av Michael Ekman (3.3) och Merete Mazzarella (9.3) visade att han inte är intresserad av att debattera kulturjournalistiken flydde debatten till andra kanaler.
Här fick den krydda av att debattörerna också har offentliggjort delar av den interna e-post som Hbl-ledningen har sänt ut och som uppenbarligen har som syfte att få stopp på debatten. Mest substansrik är debatten om Hbl i det senaste numret av Nya Argus (2/2009), där tre olika skribenter tangerar frågan.
Trygve Söderling för ett resonemang kring vad han kallar en vindkantring, som nu är på gång inom Hufvudstadsbladet: "Pålitliga" journalister utan intressanta åsikter tar vid och ledningen behöver inte längre oroa sig över att Hbl skall vara en öppen arena.
Enligt Söderling kommer tidningen på det här sättet att sabotera sitt eget varumärke och den utopistiskt liberala idén om att legitimitet för en åsikt endast kan köpas i fri diskussion.
Att Max Arhippainen blev degraderad och att Björn Sundell valde att flytta till Magma ser Söderling som ytterligare uttryck för den förändring som äger rum och som visar att Hbl inte längre finner djupanalysen så viktig.
I en Argustext vid namn "Mitt andra testamente" utvidgar Tuva Korsström sin kritik av den pågående utvecklingen vid Hbl och i en tredje Argustext resonerar Gunilla Hemming kring farorna med marknadstänkandet.
Vad lär vi av detta?
Jo, att tidningarnas möjligheter att styra och strypa den offentliga debatten var stora så länge nätet inte fanns och till och med under den tid då internet trampade i barnskorna. Men i takt med att sökverktygen har blivit bättre och mer avancerade har tidningarna förlorat alltmer av sitt offentlighetsmonopol.
I takt med att de finlandssvenska tidningshusen ersätter publicister med ekonomiska ledare och dessa hellre tystar ner debatten om dem själva än tänker högt kring den gemensamma, finlandssvenska framtiden bäddar tidningarna för en nyrenässans för gamla kulturtidskrifter av typ Ny Tid och Nya Argus.
Svaret på Kevins fråga är alltså ja. Så länge debatten kan googlas fram är den reell. De moderna sökverktygen och nya webbportaler som magma.fi har förmåga att samla ihop kringspridda atomer och brottstycken till fungerande helheter.
I den mån kulturtidskrifterna börjar webbpublicera sina alster har de också med hjälp av sökmotorerna chans att bli en del av den finlandssvenska debatt som i ökande grad kommer att försiggå på nätet.
Men i och med att sökverktygen inte gör någon skillnad på välgrundade argument och lösa, rentav falska påståenden har den framgooglade debatten inte nödvändigtvis samma stringens den kunde ha haft i mediabolagens regi.
Därför är det just nu svårt att få korn på vad som sker och varför. Tidningsägande stiftelser verkar inte fullt ut ha förstått att kunniga publicister och principen om öppenhet utgör tidningshusens största resurser, hur publiceringsverktyget än ser ut.
En parallell från USA:
Helsingin Sanomat berättade i måndags (30.3) om nättidningen Politico som tack vare sin starka satsning på gammaldags, äkta samhällsjournalistik skördar framgång efter framgång samtidigt som de traditionella tidningarna dör sotdöden.
Politico skriver inte om kändisar och rockstjärnor utan om politik. Nättidningens ägare är mån om att rekrytera duktiga journalister framom unga noviser.
Världen förändras, men publicistiken kommer att överleva. Vill de finlandssvenska tidningshusen överleva är de tvungna att investera i journalistisk kompetens och öppenhet."
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=38854
