I 659 år, från 1150 till 1809, var Sverige och Finland en stat. I sammantaget 169 år, 1219-1262 och sedan 1397-1523, bildade Sverige, Norge, Island och Finland en union, under den senare perioden i form av Kalmarunionen.
Det var en slags förbundsstat som motverkade en tysk expansion norrut. Kalmarunionen skulle aldrig upplösas, men så skedde när de tyska storfurstarna inte längre var ett hot.
I fortsättningskrigets slutskede, samtidigt med den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset i juni 1944, lade den tyskvänlige historikern Lauri Puntila (1907-88) fram sin doktorsavhandling "Svenskheten i Finland, uppkomsten av en idériktning".
I den framhöll Puntila, som på den tiden talade för ett Stor-Finland, att den svenska samlingsrörelsen i Finland var ofosterländsk och problematisk eftersom den byggde på idéer som importerats från Sverige.
Han fokuserade på Axel Olof Freudenthal (1836-1911) som i 1850-talets slut skapat en svensk nationalitetsrörelse i Finland som motvikt till den fennomanska.
Freudenthal var professor i svenska, talade om "ett folk - två språk", var övertygad om att Finland skulle bli den fjärde självständiga staten i Skandinavien och att landets svenskatalande kunde vara en förmedlande länk mellan skandinaver och finnar. Han hade forskat i Närpesdialekten och var mera bygdesvensk än kultursvensk.
Före och efter kriget beskylldes finlandssvenskarna för ofosterländskhet och en osund relation till Sverige. Kritiken var vanligare i landets södra delar och kanske var det för språkförsoningens skull finlandssvenskarna där svor sig fria från förbindelserna till Sverige, medan svenskösterbottningarna gladeligen fortsatt att odla dem.
I anslutning till diskussionen om möjligheten och rätten att se Sveriges tv också i landets södra delar och svenskans försvagade ställning, blev det också i kultursvenskarnas krets tillåtet att tala om beroendet av det svenska språkområdet i väst. Sveriges ambassad ville stötta svenskan i Finland. Bra så.
Att känna gemenskap med Sverige är inte att ta avstånd från vare sig Finland eller landets finskspråkiga majoritet och kultur.
En gemenskap som förekommit i 659 år faller inte i glömska så där bara. Nationell självständighet är viktig, men ibland blir nationsgränsen ett hinder.
Medan Finland ännu stod utanför Nordiska rådet, som bildats 1952, föreslog statsminister Urho Kekkonen i en tidningsartikel att Norden skulle bilda en säkerhetspolitiskt neutral zon. Finlands inträde 1955 i Nordiska rådet och FN var ett led i en nationell frigörelse. Medlemskapet i EU 1995 var ett sätt att komma till rätta i 2000-talets Europa.
Även i EU omöjliggör nationsgränsen bruket av nya tekniska kommunikationsmedel som digital-tv och iptv baserad på servrar i ett annat land.
Nordiska ministerrådets nuvarande och blivande ordförandeland Island och Danmark lanserade i höstas en nordisk språkkampanj som nästa år väntas främja barns och ungas förmåga att förstå och kommunicera med varandra på danska, norska eller svenska.
I Dagens Nyheter föreslog (27.10) Gunnar Wetterberg, historiker och samhällspolitisk chef på Sveriges akademikers centralorganisation, att de nordiska länderna bildar en förbundsstad.
Den skulle sköta utrikes- och säkerhetspolitiken, finanspolitiken, den centrala lagstiftningen, invandringen, arbetsmarknadspolitiken samt forskning och högre utbildning. Denna moderna Kalmarunion skulle ha 25 miljoner invånare och bli tionde största ekonomin i världen - före Ryssland.
Språken kunde hanteras så att eleverna från början läser ett andra nordiskt språk vid sidan av modersmålet. Officiella dokument skulle formuleras på finska och någotdera av de skandinaviska språken.
Statsminister Matti Vanhanen förkastade genast idén. Finland är inte intresserat, sade han.
Men historien tar inte slut. Kalmarunionen upplöstes för 486 år sedan trots att den skulle vara för evigt, men är aktuell än i dag. Och norrmän lär enligt en finsk undersökning vara det folk finländarna gillar mest.
