Var det svenska någonting gott?

Den gamla Hegelska föreställningen att ett folks historia börjar först när folket i fråga har uppnått en egen statlig existens frodas alltjämt på sina håll. Den var ett nyttigt korrektiv till en äldre seglivad tanke att man borde söka folkets ursprung så långt tillbaka i tiden som möjligt, i ett arkaiskt eller rentav paradisiskt tillstånd.

Om man skulle gå efter Hegel, så börjar Estlands och Lettlands historia så sent som 1920. Det är en uppenbarligt orimlig uppfattning. Inte heller börjar Finlands, eller det finska folkets, historia 1809 – eller Sveriges heller för den delen. Men vad som fanns före dessa årtal är inte alltid lätt att redogöra för på ett förståndigt sätt.

Författarparet Kai och Ülle Tarkiainen har valt en period i den estniska och lettiska – och i den svenska och finska historien – då det är synnerligen oklart vad som menas med estniskt och termen lettisk knappast är i bruk (till skillnad från livländsk), och vad som är svenskt respektive finskt hade knappast heller samma betydelse som idag.

Perioden sammanfaller med det svenska rikets uppdykande som Östersjömakt 1561, i samband med den tyska ordensstatens undergång, och Sveriges upphörande som europeisk stormakt efter förlusterna av besittningarna öster och söder om Finska viken och nederlaget i Poltava 1709.

Det är en period av betydande omvälvningar, eller kanske snarare pendelrörelser, i Sveriges och Finlands närmaste grannskap – inom ramen för ett glesbefolkat småstatsimperium som hade små utsikter att hålla samman, inte minst därför det var omgivet av fiender överallt, men på vars territorium det efter de något större imperiernas fall har etablerats täta och varma grannskapsrelationer.

Det är en aktuell och naturlig utgångspunkt för författarna. En annan är talet om "den goda svensktiden", framförallt i den estniska folkmeningen men också historieskrivningen, vilket är vad de båda Tarkiainens koncentrerar sig på. Finns det en realhistorisk grund för påståendet att den svenska officiella närvaron i delar av Baltikum - en i sammanhanget något anakronistisk glosa, med rysk-imperiella förtecken - förde någonting huvudsakligen gott med sig?

Deras svar är: det kan inte uteslutas, men det beror i hög grad på vad man fäster avseende vid.

Ester och Reval-bor var de som först knöts till riket, genom att vädja till Sverige som beskyddare när ordensstaten föll. De besegrades inte militärt, de "kapitulerade" och kunde därför behålla väsentliga delar av sina medeltidsprivilegier. Och nu talar vi om stadsborgarna och den invandrade tyska adeln, inte om den stora massan av bönder och annan underklass som saknade alla rättigheter och privilegier.

Annorlunda med de livländska landen som efterhand och styckevis kuvades militärt - som var bördigare och där adeln och ridderskapet tycks ha haft ett ännu starkare grepp om befolkningen. Här kunde erövrarna under normala tider räkna med en stor agrar överskottsproduktion och inkomster till statskassan, särskilt sedan reduktionen av förlänad och "medbragd" frälsejord tog fart efter 1680, under starkt godsägarmotstånd givetvis.

De tidigare svenska härskarna, främst hertig Karl/Karl IX, försökte med viss iver integrera provinserna i riket - genom förenhetligad lagstiftning, religiös praxis, beskattning osv. Detta lyckades mindre väl. Adeln ville för ingen del ge upp livegenskapen; i Stockholm, däremot, motsatte sig kungarna alltid de brutala "livländska sederna", men till slut måste de ge efter för de lokala eliterna som med tiden också kom att innefatta "rikssvenska" stormän.

När kungamakten i riket var stark, förefaller integrationssträvandena ha varit som livaktigast. Mellan 1634 och 1680, då det aristokratiska inslaget i riksstyrelsen var framträdande, gick de styrande i Stockholm in för en parallell utveckling som lämnade rådsaristokraternas ståndsbröder – och deras egna domäner – på andra sidan Östersjön någorlunda i fred.

Bondefrihet propagerades under enväldet men blev ett aldrig realiserat projekt; däremot verkade den svenska kronan generellt för att mildra den tyskbaltiska adelns självsvåld och genom reduktionen bestraffades den också ekonomiskt, statusmässigt. Landsförrädiska strömningar inom adelsståndet främjades därav. När de var som hätskast kom nöd- eller dödsåren 1696-97, som drabbade provinsen omänskligt hårt men delar av riket (Finland, Norrland) ännu hårdare. Och så bröt det stora nordiska kriget ut och vred historiens klocka ännu ett snäpp tillbaka.

Ack, detta ska ju inte vara en historielektion utan ett boktips! Låt det vara sagt: Kari och Ülle Tarkiainen har åstadkommit en formidabelt rik bok. De har dammsugit den historiska litteraturen, de har snokat i arkiven, de redovisar oenighet bland forskare – och deras framställning har blivit balanserad, spänstig, totalt i avsaknad av repetitioner (utom i den värdefulla sammanfattningen), med den plastiska, humoristiska och varierade fackprosa med rappa ordvändningar som en modern rikssvensk känner igen Kari Tarkiainen på.

Författarna fäster sig vid många aspekter på den svenska maktens åtgöranden under dessa närmare hundrafemtio år. Krigiska förvecklingar, mentaliteter, kulturella manifestationer, social och ekonomisk struktur, akademiska och religiösa institutioner, skriftutgivning, demografi, produktionsvillkor, missväxter och maktstrider – allt finns med.

Nej, den svenska lagen kom inte, som avsikten för det mesta var, att slå fast rot i dessa den svenska stormaktens ackvisitioner. Narva blev aldrig rikets andra huvudstad som Axel Oxenstierna, rikskanslern, hade tänkt sig; däremot kom staden att spela en tidvis viktig roll i de ekonomiska förbindelserna mellan det ryska riket och sjöfararnationerna vid Västerhavet och generera värdefulla tullinkomster.

Men i ett avseende fick den svenska politiken tydliga och långsiktiga konsekvenser, och det var genom den medvetna satsningen på ett undervisningsväsen som inte enbart riktade sig till de privilegierade utan också till den "icke-tyska" majoritetsbefolkningen. Genom predikningar på folkspråket, skolor för allmogens barn, språkläror i olika inhemska dialekter kom "estnisk" så småningom att bli en beteckning på hela folket, inte bara på det översta skiktet.

Detta var en given landvinning – som väl senare bara i ringa grad kunde uppvägas av förlusten av andra språk som talades i området: tyska genom tidigare kolonisation och svenska och finska genom inflyttningar (eller rymningar från den svenska krigsmakten).

Också i vår tids språkpolitiska diskussioner har sådana här historiska tillbakablickar, med säkert fackmannafokus, sin givna plats.

Kari Tarkiainen & Ülle Tarkiainen
Provinsen bortom havet. Estlands svenska historia 1561–1710.
Svenska Litteratursällskapet och Atlantis 2013. 379 s., ill.