Upplysningens klassiker under modern lupp

Stefan Björklund är upsaliensisk professor emeritus i statskunskap och expert på politisk teori. I inledningen till sin nya bok förklarar han varför det har varit så viktigt för honom att kommunicera med sina läsare på det språk som han behärskar bäst, nämligen svenska. Han medger att mycket som skrivs i disciplinen inom det svenska språkområdet numera sker på engelska. Och det är naturligt: forskningen är internationell, och engelskan är det dominerande vetenskapliga språket i vår tid, som latin och tyska var i en förgången (och franska som fortfarande håller ställningarna inom matematiken). Ändå, skriver han: "Min erfarenhet är att en tanke behöver uttryckas, i tal eller skrift, för att ta form. Jag själv, och jag tror de flesta av oss, tänker på det språk vi vuxit upp med och det är med det språkets hjälp som vi bäst uttrycker våra tankar. Tankarna skall styra orden, visst, men det är också så att orden styr tankarna." Och just när det gäller tankeverksamhet, och inte blott resultatredovisning, har man behov av ett verktyg som går utöver sinnesdata: då bör man alltså ta till det som fungerar bäst.

Tankegången erinrar mig om ett resonemang som jag förde för ett femtontal år sedan på Bokmässan i Göteborg med Lars Hertzberg, som just då hade utkommit med en översättningsvolym av Wittgenstein-texter, och Jan Stolpe, som hade inlett sitt arbete med att översätta Platons dialoger till svenska. Vi kunde enas om att filosofi inte ska läsas på ursprungsspråket utan på modersmålet. I fallet Platon förefaller det tämligen okomplicerat, eftersom en ytterst liten bråkdel av alla länders befolkningar kan ta del av texten på gammalgrekiska; när det gäller Wittgenstein som språkfilosof tillkommer svårigheten att han skrev delar av sitt verk på ett språk som inte var hans modersmål. I bägge fallen krävs översättning, tolkning, en redaktionell fördjupning för att den innersta meningen ska gå fram – och för att man ska undvika missförstånd och lägga sig till med ungefärlighetskunskaper. Det vill säga det behövs professionalitet. Det betyder inte att varje översättningsvolym man har tagit del av uppfyller högt ställda krav. Också modersmålet måste man arbeta med för att det ska bli njutbart och optimalt användbart. Här kan den flerspråkige inte sällan tävla framgångsrikt med den enspråkige.

Den bok som Stefan Björklund nu framlagt – om en huvudlinje i den skotska upplysningen med Adam Smith i spetsen – har faktiskt ett betydande intresse utanför det svenska språkområdet, och man skulle bli förvånad om den inte översattes till flera främmande språk. Författaren engagerar sig i en diskussion om den liberala tänkandet som definitivt har internationell klangbotten. Han vänder sig mot en snäv tolkning av Smiths och föregångarnas budskap som väsentligen en teori om ekonomisk näringsfrihet oberoende av all statlig reglering. Adam Smith som moralfilosof var minst lika intresserad av hur socialt ansvarstagande skulle tillgodoses när de gamla stånds- och privilegiesamhällena raserades och människor riskerade sin invanda dagliga försörjning.

Smiths individualism var således av det måttfulla slaget. Och den innebar minst av allt ett allas krig mot alla och den starkares obetingade seger i konkurrensen om tillvaron – i detta följer han definitivt i spåren av sina föregångare David Hume, en konservativ, och Francis Hutcheson, en utilitarist. Alla tre var de skeptiker, i förhållande till traditionen, och de närmade sig framtiden med ödmjukhet. De parade rationalismen med fantasin, skriver Björklund, det vill säga de hade en längtan efter någonting större än de ekonomiska aktörerna ensamma kunde bibringa mänskligheten. I Smiths och de andras liberalism fanns en mycket tydlig social dimension.

Också upplysningen som sådan har vantolkats, anser Björklund, i Sven-Eric Liedmans efterföljd. Den har en hård kärna, förnuftet, och ett mjukt hölje, empatin. Och den är inte främmande för värderingar: "När upplysningen har angripits har man ofta utgått från att dess företrädare bara intresserar sig för rationaliteten. Detta är definitivt inte sant när det gäller de tre filosofer vi har studerat. Självfallet vill de välja det bästa sättet att nå uppsatta mål, men de tar också itu med frågan om vilka mål som är värda att sträva efter. Upplysningsfilosofin innebär inte någon kallhamrad rationalism där oomtvistliga fakta och självklara värden kör över alla tveksamheter. Våra tre filosofer insåg dessutom att ställningstagandet till 'the ultimate end' oundvikligen måste vara utom-förnuftigt."

Eller som Ivar Lo-Johansson sade: Människan är inte där hennes skor är utan där hennes drömmar är.

Under innevarande år har den finska och svenska upplysningen uppmärksammats på ett hedervärt sett, främst genom den påbörjade utgivningen av Anders Chydenius' samlade skrifter på bägge språken. Det är ett mäktigt opus och märkligt genom att det i tiden ligger före Adam Smiths. Men man bör ställa dessa herrar inte mot utan bredvid varandra. Deras frihetsbegrepp är inte absolut och anarkistiskt utan knyter på ett otvunget (och i Smiths fall säkerligen omedevetet) sätt an till biskop Thomas som i sin plädering för friheten som det bästa ting tillfogar att den som får frihet också måste kunna visa sig den värdig: "den frihet rätt kan bära". Med andra ord: han måste uppvisa dygd, han kan inte bara klandra och racka ned på sådant som är fel utan måste därjämte bli en samhällsbyggare.

Dessutom: han har inte rätt blunda för ekonomiska orättvisor. Visserligen är den privata äganderätten nästintill helig för Smith, men fattigdomen kan å andra sidan bli ett så stort samhälleligt problem att ingrepp i ägandet ibland måste accepteras i den allmänna välfärdens namn. Man skulle kunna vända på Brechts bekanta tes om förhållandet mellan ekonomi och dygd: Erst kommt die Moral, dann das Reichtum. Hutcheson hade faktiskt gått ett stycke längre när han hävdade att ingen borde få äga mer än vad han kunde göra bruk av. Oligarker i alla länder har ingenting att hämta i en tankeströmning som denna. Man undrar till exempel hur en modern Adam Smith hade bedömt marknadsfundamentalismens härjningar i de postsovjetiska samhällena, med de omfattande förlusterna av allmän välfärd och social trygghet.

Om detta senare handlar inte Stefan Björklunds bok, men om tillräckligt mycket annat som borde vinna insteg i vår tids politisk-
filosofiska diskussioner.

Stefan Björklund
En anständig individualism.
Adam Smith flankerad av Francis Hutcheson och David Hume.
Carlssons 2013. 240 s.