Ledare i Österbottens Tidning 23.1
Henrik Othman
Opinionsundersökning ger hopp. Språkklimatet ser ut att ha blivit
mildare sedan mitten av 1990-talet. En färsk opinionsundersökning ger hoppfulla signaler, men också oroväckande tendenser.
Domänförlusterna har haglat tätt över Svenskfinland de senaster åren. Den obligatoriska studentsvenskan försvann och den ena förvaltningsreformen efter den andra har naggat det svenska i kanterna.
Samtidigt har det känts som om finlandsvenskheten varit utsatt för konstant eldgivning i kvällstidningarnas insändarspalter, i bloggar och på de anonyma debattsajterna på internet.
Också på denna spalt har vi vädrat ett försämrat språkklimat.
Men är det fullt så illa?
Kanske inte, om man får tro den färska opinionsundersökning om svenskans ställning som tankesmedjan Magma låtit göra och som publicerades på onsdagen. En jämförelse med en motsvarande undersökning från år 1996 visar på minskade fördomar och bekräftar att en klar majoritet av de finskspråkiga ser tvåspråkighet som något viktigt.
Samtidigt överraskar Ilta-Sanomat på ledarplats med att filosofera över finskan i Sverige och svenskan i Finland och mynnar ut i en slutsats slutsats värd att upprepa: "Rätten att sköta sina angelägenheter med myndigheterna på sitt modersmål är en av våra viktigaste rättigheter, en sak man sakta börjat inse också i Sverige.
Enkäten bjuder tveklöst på en rad uppmuntrande siffror: Tre av fyra ser svenskan som en väsentlig del av det finländska samhället och nästan lika många (72 procent) anser att det vore skada om svenska språket och kulturen skulle dö ut i Finland. Hela 85 procent anser att de ledande politikerna borde behärska både finska och svenska. De här siffrorna hör till de bästa nyheterna i rapporten, liksom en antydan att toleransen hos de unga är större än hos de äldre. Fler unga än äldre vill ha kvar den obligatoriska svenskundervisningen.
Forskaren Kjell Herberts, som kommenterade rapporten då den presenterades, konkluderade innehållet i tre ord "tolerant tyst majoritet".
Slutsatsen är viktig och kan göras tydligare: De vulgäråsikter och fula tillmälen som präglar den anonyma webbdebatten och de finska tidningarnas sms-spalter är inte representativa för folkets breda lager.
Men rapporten ska läsas utan skygglappar. Där finns också dåliga nyheter. Bara 38 procent anser avskaffandet av studentsvenskan var ett misstag, 70 procent anser att det hela tiden blir mindre viktigt med kunskaper i svenska, 61 procent anser att det inte är viktigare att kunna svenska än att kunna ryska och hela 39 procent tycker det är onödigt och irriterande med svenska väg- och gatuskyltar.
Kunskapen om och känslan för det svenska i det finländska kulturarvet har också minskat och är lägst bland den yngsta. Frågan om på vilket sätt detta korrelerar mad att den svenska tiden i praktiken raderats från den finländska historieundervisningen blev obesvarad på presentationen, men indicier finns i materialet.
Herberts talade om en "tolerant tyst majoritet". Gott så. Men inte gott nog: Språkklimatet är nu i stort behov av en trovärdig, högljudd och synlig ambassadör på finskt håll, som med spänst kunde artikulera den tysta majoritetens tolerans.
Även om svenskätarna på webben är i minoritet hotar deras hatbudskap på sikt den goda anda vi nu kan ställa hopp på.
Fördomar bottnar i okunskap och behovet av information om svenskan i Finland är fortfarande stor. I denna kunskapsspridning ingår också den gemensamma historien med Sverige.
Undersökningen var ett huvudnummer i finlandssvenska tidningar på torsdagen. Att vi inte hittade en rad i Helsingin Sanomat visar att det ännu finns en hel del att göra innan vi kan tala om ett bra språkklimat.
