Det är en allmänt utbredd villfarelse att alla finlandssvenskar skulle låta det finlandssvenska kollektivet gå före det egna intresset. I alla fall i Vasaregionen har man under de senaste åren ofta stått med förvåningens finger i häpnadens mun när ledande svenskspråkiga - politiker, skribenter etc - uppenbart talar emot bättre vetande. Den här frågan har förbryllat mig mycket och jag har haft svårt att förstå intentionen bakom initiativ som solklart försvagar svenskans ställning i Finland.
Efter långt grubblande har jag tyvärr landat på en mycket tråkig slutsats. Dessa människor talar i sitt eget snäva intresse. För dem kan intresset ligga i att maximera sitt eget röstetal, att förbättra på kort sikt läget för en del av befolkningen, alltså en deloptimering, att vara någon till lags, att kunna vara en del av finsk mainstream eller något annat. Att inte stämplas som besvärlig är viktigt för dem. Huvudsaken är att man själv kommer i positiv dager hos sin närmaste referensgrupp - en grupp som inte skall sammanblandas med det kollektiva finlandssvenska intresset.
Nu frågar sig säkert någon vem som bestämmer vad ett kollektivt intresse är. Naturligtvis är också det en bedömningsfråga, men tidernas lopp har visat att Svenskfinland gagnats av egna svenska institutioner och långtgående autonomi i kultur, utbildning och kyrkliga frågor, ett starkt kommunfält som också inkluderar kommuner med svenska som majoritetsspråk, ett brett liv på svenska inkluderande olika yrkesgrupper. Allt detta ger Svenskfinland ett ansikte.
Kan svenskans ställning förstärkas av att radera ut de svenska förvaltningarna i Korsholm, Malax, Vörå-Maxmo, Korsnäs och Oravais, d.v.s. kärnan av den svenskspråkiga förvaltningen i Finland? Förstärks svenskans ställning genom att förlora majoritetspositioner, förlora egen beslutsmakt, försämra församlingsindelningen, vilket allt leder till försvagade argument för att upprätthålla en lång rad utbildningar på svenska? Och i slutändan har inte heller den sammanslagna storkommunen Storvasa svenska som majoritetsspråk, utan finska. Svaret är naturligtvis nej. Ställningen försvagas rejält.
Men vad får människor med hög utbildning att ändå påstå det motsatta? Jo, det handlar om egenintresse och deloptimeringar. Det egna röstetalet stiger, någon får det bättre, i alla fall för en tid. Att dessa personer inte skulle begripa att en behandling där svenskans ställning försvagas på s.g.s. alla punkter såklart leder till en försvagning och inte en förstärkning, måste ses som uteslutet. I mina ögon måste dessa pådrivares resonemang bygga på att "de besvärliga", de som ständigt tjatar om svenska lösningar, i slutändan lyckas fixa en tillräckligt bra lösning och reparera de värsta tankefelen i den opportuna linje som de för fram. Med andra ord är dessa opportunister beroende av "de besvärliga", deras politik håller helt enkelt inte utan dem.
Den stora frågan är förstås om detta är ett bra sätt att stärka ett Finland med två språk. Vi är vana vid att påhoppen kommer från den finskspråkiga publiken. Nu kommer de också från en skara inom den svenskspråkiga som ser egna vinningar i det. Vi minimerar vår position genom att spjälka upp oss själva och göra deloptimeringen till en dygd. Det är min starka övertygelse. Då faller ansvaret för hållbara lösningar på en ännu mindre grupp - och det har vi inte råd med.
Det tråkiga är att det blivit en karriärstege i Svenskfinland att aktivt avvika från det som det stora flertalet anser vara rätt och riktigt. Systemet med personval belönar avvikelser om avvikelsen lyckas fånga en tillräckligt stor andel av vallistans röster. Ett förhållandevis litet röstetal i förhållande till hela listan kan t.o.m. ge en förstaplats när rösterna räknas ihop. Med andra ord kan en tanke vinna som inte ens tillnärmelsevis åtnjuter majoritetens stöd.
Finland är ett litet land, Svenskfinland ännu mindre och Österbotten verkligt litet. Bristen på en kritisk massa gör det möjligt att dumheter blir oemotsagda. Vi är också för nära varandra. Man vill inte stöta sig med sin släkting eller bekants bekant och man vill inte tro att någon finlandssvensk har något annat för ögonen än finlandssvenskarnas bästa. Bristen på kritisk massa gör att också oförstånd kan leva kvar i den offentliga diskussionen - år efter år.
