Det är en auktion av Svenskfinland som pågår. Och inte ens till högstbjudande.
På annat sätt kan jag inte tolka diverse initiativ i min omgivning att "komma tillmötes" våra "finska bröder och systrar". Jag har i och för sig ingenting emot naturlig samverkan. Dessutom har jag alltid varit intresserad av språk och jag tycker genuint att en flerspråkig omgivning ger upphov till mera innovativitet och kreativitet än en enspråkig omgivning. Men det vi ser bland förståsigpåare i dagens Österbotten är ett slags utförsäljning i flexibilitetens och smidighetens namn. Ja, för det är just så, är man "flexibel" och "smidig" tillmäter man förstås inte historiska kvarlämningar som språkbaserade strukturer någon som helst betydelse.
Varför skall en organisation vara finsk- eller svenskspråkig - den skall ju vara tvåspråkig! Så enligt dagens vokabulär i Österbotten. Och vem skulle inte vilja vara smidig? De flesta människor vill vara framtidsinriktade och världstillvända. Hör man inte till denna grupp är man "taliban". Så enligt dagens vokabulär i Österbotten.
Det är naturligtvis också så att språk ändå inte är allt här i världen. I den kommunala verksamheten är det viktigt att servicen fungerar - och det är ingen liten verksamhet det. Det samma gäller i sjukhus, skolor och många andra ställen. Men lättvindigheten i initiativen att "komma tillmötes" sina "bröder och systrar" förstår jag inte. Skulle man följa alla goda råd skulle det inte i Vasaregionen finnas en enda svenskspråkig förvaltning kvar, Svenska Österbottens Förbund för Utbildning och Kultur, som upprätthåller en stor del av andra stadiet utbildning på svenska, skulle läggas ner och föras över till en tvåspråkig organisation, samkommuner som byggts upp med mycket möda skulle avskaffas och samarbetsområden skulle kastas i papperskorgen. Något Åbo Akademi i Vasa skulle givetvis inte heller finnas. Men vad gör man inte för att vara "flexibel"?
För mig är det omöjligt att förstå hur man tänkt sig upprätthålla ett Finland med två likvärdiga nationalspråk efter en sådan hästkur. Och vem vinner på att underordna det ena språket det andra, vilket alla ovannämnda fall i praktiken skulle innebära? Det skulle varken betyda likvärdighet i förvaltningsstrukturen eller beslutsfattandet.
I mitt villrådiga huvud har jag försökt vända på resonemanget - är dessa organisationer verkligen ett uttryck för den förhatliga språkpolitiken? Mitt svar är ett entydigt tja, kan det månne vara så att de i själva verket är uttryck för hur samhället ser ut på riktigt och svarar mot befolkningens verkliga behov och önskemål? Resultaten talar nämligen för sig. I undersökning efter undersökning som mäter befolkningens lycka eller tillfredsställelse med livet placerar sig de österbottniska kommunerna på den nationella toppen. Arbetslösheten ligger i flera kommuner på en nivå under fyra procent. Resultaten säger att Österbotten är ett framgångskoncept, dels på grund av en slags dubbelstruktur som också ger människor dubbla möjligheter.
När Finland störtdök i början 1990-talet brukade man säga att förvaltningen inte skapar tillväxt, utan det gör den privata företagsamheten. Jag håller i stort sätt med detta grundantagande. Men i konsekvensens namn betyder grundantagandet också att en omläggning av förvaltningen för omläggningens skull inte heller är en drivkraft för tillväxten.
Min övertygelse är att romantisk flexibilitet för flexibilitetens skull mycket snabbt äventyrar ett nationellt och internationellt framgångskoncept. Ibland har jag funderat vad man skulle säga i t.ex. Sydtyrolen, en tvåspråkig region i Italien som det också går väldigt bra för, om man skulle föreslå för dem att göra likadana omläggningar som de "flexibla" hos oss planerar.
Jag tror att man skulle få en oförstående blick till svar. Ännu mera oförstående skulle den bli om man sade att det heller inte spelar någon större roll vad priset i denna auktion blir utan det viktigaste är att man visar sig smidig. Lite på samma sätt som när man lyfter fram historieförfalskare som något fräscht i TV-rutan.
Man skall ju vara flexibel.
