President Martti Ahtisaari presenterade i mars ett digert program för att stärka Finlands två nationalspråk. Bläcket hann inte ens torka innan olyckskorparna var i farten. Borgåbladets ställningstagande fick en att verkligen gnugga sina ögon. Tydligen hade chefredaktören inte ens läst rapporten innan han rapade ur sig att tidningen är emot en "språkminister".
Det står i rapporten att man "utser en minister med ett klart uttalat ansvar för nationalspråken", inte att detta är ett nytt ministerium med säte i en värdefastighet i centrum av Helsingfors eller att regeringen skulle utvidgas med en minister till. I alla regeringar finns det ministrar med extra ansvar, t.ex. för nordiska frågor, Europafrågor eller jämställdhetsfrågor. Borgåbladets läsare har rätt att förvänta sig att tidningens chefredaktör är påläst och förmögen att läsa också det finstilta, det är det prenumeranterna betalar för.
De som följt med händelserna i Finland under de senaste decennierna kan lätt konstatera att Finland inte har någon konsekvent strategi för sin språkliga utveckling. Det är anmärkningsvärt att förvaltningsreformerna har avlöst varandra och naggat det tvåspråkiga i Finland i kanterna utan att någon bär ett tydligt politiskt ansvar för detta. Finland är en västerländsk demokrati, en föregångare på otaliga samhällsområden och det står stadgat i grundlagen att landet har två nationalspråk.
Vad är då inte mera naturligt än att också nationalspråkens ställning underkastas ett politiskt ansvar och att den finska staten utarbetar en övergripande långsiktig språkstrategi för sina nationalspråk? En sådan språkstrategi bör uppgöras under ministeransvar. T.ex. Kanada har redan länge haft en övergripande språkstrategi.
President Ahtisaaris förslag skulle innebära en fundamental förändring av tingens nuvarande ordning. Då vi vant oss vid brandkårsutryckningar varje gång en ny förvaltningsreform lanseras, skulle ett tydliggjort politiskt ansvar uppbackat av en välfungerande och kunnig ministeriestab vända på skutan så att de språkliga särkraven skulle beaktas redan från början när förvaltningsreformerna drar igång. Den övergripande språkstrategin skulle täcka en tidsrymd på 20 år. Utöver det skulle varje regering göra upp en konkret handlingsplan för sin mandatperiod.
Det säger sig självt att någon måste bära ansvaret för detta arbete - en minister. Det är också givet att det finska lagstiftningsmaskineriet behöver en förändring i sina rutiner, liksom också det politiska livet. Enda sättet att få detta till stånd är att placera in ett ansvar precis i händelsernas centrum - i en ministär.
Att saker skulle rulla av sig själva är önsketänkande och alltför beroende av vilka personer som råkar sitta på avgörande poster i ministerier. Allas ansvar är ingens ansvar. Idag ser vi en okoordinerad utveckling där de olika ministerierna lägger om sina förvaltningsområden, ofta utan att beakta språkliga särförhållanden. Detta sker med resultatet att helheten vittrar sönder och ingen bär totalansvaret.
Är det för mycket krävt i en västerländsk demokrati med två grundlagsstadgade nationalspråk att staten utser en minister med ett klart uttalat ansvar för nationalspråken? Är det för mycket krävt att en minister skulle få ansvaret för utvecklingen av Finlands nationalspråk i en tid då samhället omstöps av urbanisering, globalisering, kommersialisering och individualisering?
Nej, släng Borgåbladet.
