Tvåspråkiga skolor – fördelar och nackdelar

Internationella undersökningar visar att eleverna i medeltal klarar sig anmärkningsvärt bra i tvåspråkiga skolor. I Finland saknas genuint tvåspråkiga skolor med undervisning på både finska och svenska. Magmas nya utredning betonar att om en sådan grundas är det av yttersta vikt att skolan respekterar varje elevs språkliga identitet. Bägge språken och båda språkgruppernas kultur skall vara lika synliga i skolans verksamhet.

Frågan om tvåspråkiga skolor har varit ett hett diskussionsämne både i Svenskfinland och på finskt håll sedan Maria Wetterstrand förfäktade idén i Hufvudstadsbladet hösten 2011 och Helsingin Sanomat hakade på med en enkät. Enkäten antydde att en majoritet av befolkningen i huvudstadsregionen ställer sig positiv till tvåspråkiga skolor. Därefter fortsatte debatten på bägge håll. Två slutsatser kunde dras av den fortsatta diskussionen: dels att det saknas en entydig definition av vad som avses med tvåspråkiga skolor, dels att parterna talar förbi varandra. Fördelarna och riskerna betonades med olika argument och från helt olika utgångspunkter.

För att klargöra begreppen och för att tränga djupare in i frågan om tvåspråkiga skolor arrangerade Magma våren 2013 ett välbesökt seminarium om tvåspråkiga skolor med fokus på svenskan och samiskan i Finland. Processen fortsatte med beslutet om en utredning och konsekvensanalys. Erfarenheter av tvåspråkiga skolor finns på många håll i världen. Också om genuint svensk-finska skolor saknas i Finland så finns det exempel på andra kombinationer av finska med franska, tyska eller ryska. Bland annat de här erfarenheterna behandlas i Magmas utredning, som presenterades den 12 december 2013.

Utredningen har gjorts av professor emerita Marketta Sundman. I Magma-studie 4-2013 kallad Tvåspråkiga skolor? relaterar hon de senaste årens debatt på finskt och svenskt håll, beskriver och definierar begreppet tvåspråkiga skolor utgående från erfarenheterna i olika länder, diskuterar språkets betydelse för elevernas kognitiva förmåga och behandlar förutsättningslöst för- och nackdelar med tvåspråkiga skolor. Frågeställningen betraktas ur tre gruppers perspektiv: de finskspråkigas, de svenskspråkigas och de tvåspråkigas. Vidare beaktas att förutsättningarna för välfungerande tvåspråkiga skolor är olika beroende på om en eventuell skola placeras i en "svenskspråkig glesbygd", såsom huvudstadsregionen där de svenskspråkiga utgör en minoritet, eller i ett område där båda språken talas allmänt i det omgivande samhället.

Sundman behandlar sambandet mellan tvåspråkighet och kognitiv utveckling och visar hur tvåspråkighet hos barn verkar leda till ökad kognitiv flexibilitet, bättre förmåga till abstrakt, analytiskt och kreativt tänkande och större beredskap att ta emot och bearbeta ny information. Hon konstaterar att kunskaper i ett andraspråk förstärker den allmänna lingvistiska kompetensen och gör det lättare för individen att tillägna sig ytterligare språk.

I sin utredning gör Sundman en klar distinktion mellan språkbad, samlokaliserade skolor och verkligt tvåspråkiga skolor där eleverna undervisas på bägge språken – eller på flera språk som i exempelvis Luxemburg. Tvåspråkiga skolor är vanliga på olika håll i världen och modellerna är många. Ett stort antal undersökningar visar att eleverna i tvåspråkiga skolor, inklusive språkbadsskolor, uppnår mycket goda resultat. Detta gäller inte bara färdigheterna i de båda språken, utan också elevernas allmänna skolframgång.

Sundman behandlar vikten av fasta principer för bruket av respektive språk i interaktionen i klassrummet. Hon betonar också att bägge språken och båda språkgruppernas kultur skall vara lika synliga i skolans verksamhet.

En tvåspråkig skola skulle på individnivå innebära bland annat:

• Finskspråkiga elever skulle få bättre kunskaper i svenska språket än de får i en finskspråkig skola. Fullständiga eller nästan fullständiga kunskaper i Finlands båda nationalspråk är en stor fördel på arbetsmarknaden.
• Tvåspråkiga elever skulle få infödd eller nästan infödd kompetens på båda språken. Samtidigt skulle deras tvåspråkiga (svenska och finska) kulturella identitet bejakas – inte bara den ena språkliga identiteten, som är fallet i en enspråkig skola.
• Svenskspråkiga elever skulle sannolikt tillägna sig normal modersmålskompetens i svenska och dessutom en nästan infödd kompetens i finska, med alla de fördelar som goda kunskaper i landets båda språk innebär. Här finns dock en risk för att kunskaperna i svenska inte skulle ligga på samma nivå som i en enspråkigt svensk skola om omgivningen utanför skolan är mycket finskspråkig.

En tvåspråkig skola skulle på samhällsnivå:

• leda till ett större antal individer som behärskar både finska och svenska, vilket vore värdefullt för hela samhället.
• innebära att den finskspråkiga befolkningens attityder till svenskan och de svenskspråkiga sannolikt utvecklas i positiv riktning och att kontakterna mellan språkgrupperna ökar.
• möjligen innebära ett hot mot svenska skolor på tvåspråkiga orter genom att minska elevunderlaget i den svenska skolan.
• i jämförelse med alternativet svenskspråkig skola leda till att uppfattningen om en finlandssvensk identitet blir något diffusare för skolans tvåspråkiga elever.

Marketta Sundman konstaterar avslutningsvis att "på individnivå skulle en tvåspråkig skola, där undervisningen sker både på svenska och på finska och där elevunderlaget består av både svenskspråkiga, tvåspråkiga och finskspråkiga barn, sannolikt ha flera fördelar än nackdelar".

Läs hela Magma-studien Tvåspråkiga skolor? här.

Rapporten i korthet