Går det inflation i grupper och höjdare som nu vill dra en lans för landets traditionella tvåspråkighet? Den frågar ställer Niclas Erlin i Västra Nylands ledare (29.8.) Han svarar själv att utmaningen är så stor att allas insats behövs, och mycket därtill.
"Vid sidan av illviljan mot svenskan finns det en stor okunskap om hur tvåspråkigheten fungerar i praktiken."Vad har Martti Ahtisaari, Paavo Lipponen, Matti Vuoria och Risto E.J. Penttilä för gemensamt, förutom att alla är namnstarka personer och kända som seriösa påverkare genom de olika uppdrag som de har och haft i samhället?
Jo, de fyra leder var sitt nätverk eller delegation, vilka alla har som syfte att stöda och sprida information om betydelsen av att landet har två nationalspråk.
President Martti Ahtisaari styr Folktingets arbetsgrupp som ska ta fram ett handlingsprogram för ett Finland med två nationella språk, medan förra statsministern Paavo Lipponen är delegationsordförande för nätverket Svenska.nu vars mål är att sprida svensk barn- och ungdomskultur bland finskspråkiga.
Matti Vuoria, till vardags vd för försäkringsbolaget Varma, leder i sin tur föreningen Kansalliskielten tukiyhdistys som grundades i maj och vars syfte är att stöda landets nationalspråk.
Och för några dagar sedan meddelade tankesmedjan Magma att Centralhandelskammarens vd Risto E.J. Penttilä kommer att föra ordet i smedjans nygrundade "akademi", som ska sprida kunskap om den formella tvåspråkigheten. I delegationen hittas namn som amiral Juhani Kaskeala, ambassadör Alec Aalto och redaktör Tuomas Enbuske.
I fredagens VN konstaterar svenska riksdagsgruppens ordförande Ulla-Maj Wideroos att det finns tecken på ett bättre språkklimat igen, att pendeln håller på att svänga. Hon ser det som positivt att språkfrågan numera luftas också i finsk media och hon tror att debatten, trots råa och nedlåtande inlägg, leder till förbättringar på längre sikt.
Men har det gått inflation i grupper och höjdare som nu vill dra en lans för landets traditionella tvåspråkighet?
Knappast. Utmaningen är nog så stor att allas insats behövs, och mycket därtill. För vid sidan av den direkta illviljan mot svenskan finns det en stor likgiltighet till och okunskap om hur tvåspråkigheten fungerar i praktiken.
Ignoransen sägs ju vara en av de största bovarna i de förvaltningsförändringar där svenskan fått ta stryk.
Esbopolitikern och Kyrkpressens förra chefredaktör Stig Kankkonen skriver i ett debattinlägg i HBL (20.8) att beslutsfattare och tjänstemän regelbundet borde bjudas in till evenemang om och kring den nationella tvåspråkigheten. Enligt Kankkonen kunde seminarierna motsvara till exempel de försvarskurser som ordnas för nyckelpersoner i samhället.
Kurserna skulle ge deltagarna en insikt i bland annat hur olika beslut påverkar svenskans ställning i praktiken.
Idén är alldeles utmärkt och borde förverkligas. Något för Folktinget, Magma, ÅA, Kulturfonden - kanske i samarbete med staten?
Samtidigt fortsätter angreppen på svenskan. Aarne Mattila, docent vid Helsingfors universitet, kräver i en debattartikel i Helsingin Sanomat 22.8 att landet skrotar sin formella tvåspråkighetsideologi, eftersom den förlorat sin historiska grund.
Mattila konstaterar att svenskan i Finland är det enda av de stora minoritetsspråken i Europa som under de senaste åren förlorat terräng i förhållande till majoritetsspråket. Han konstaterar att frivillig svenskundervisning i skolorna och en "effektiv minoritetspolitik i stället för den förlegade tvåspråkighetsideologin" skulle bidra till en bättre inställning till svenskan från majoritetens sida.
Även om tonen i Mattilas inlägg är mer civiliserad än innehållet i vulgärdebatten, är de grundläggande argumenten de samma: De svenskspråkiga har minskat i förhållande till majoriteten, svenskans historiska betydelse är minimal och dess roll inom nordiskt samarbete försumbar, och svenskundervisningen tär på all annan språkundervisning.
Svenskans funktion i samhället kan inte förbättras genom att språket omdefinieras och ges endast en (diffus) lokal roll. Så många funktioner i det dagliga livet är beroende av svenskans ställning som nationalspråk.
Om svenskan mistar sin position inom till exempel lagstiftningen, rättsväsendet, regional- och statsförvaltningen, försvaret och kyrkan förvandlas de svenskspråkiga till andra klassens medborgare.
Därför är det ren och skär chauvinism att föreslå en degradering av svenskans ställning."
