Juha Ruusuvuori verkar ha upptäckt ett nytt Svenskfinland, fritt från belastande myter, skriver Kenneth Myntti i Vasabladet(15.11.)med anledning av en färsk bok:
"Författaren Juha Ruusuvuori i Dalsbruk är den typ av ambassadör som det svenska Finland just nu behöver.
Tusen sjöar och en ankdamm som gick i FST 5 för två år sedan fick stark kritik för att serien förstärkte en vrångbild av finlandssvenskarna som etikettsmedvetna och fisförnäma Eirabor i minkpäls.
Tusen sjöar avlöstes av Robban som var mer pratshow än en penetrering av den finlandssvenska identiteten. Robban lyckades vare sig roa eller oroa och därför blev responsen svag.
För närvarande slåss syd och nord om den bild av Svenskfinland som manas fram i Juha Ruusuvuoris nya bok Muukalainen Rantaruotsissa. Hbl-recensenten Pia Ingström ilsknade till över att hon som invånare inom ring tre blir sammanbuntad med "seglande, skitförnäma, kräftätande, snapsviseskrålande, rika arvtagare som gått i Hanken ". (Hbl 2.11)
Hennes recension blev i praktiken en uppmaning till Ruusuvuori om att han borde besöka medelmåttornas Helsingfors. Vbl:s kulturchef Bertel Nygård valde i Lugna gatan att tolka Ingströms utfall som ett uttryck för att Helsingforsborna innerst inne önskar att de vore österbottningar. (Vbl 6.11)
Slutsatsen är fyndig då ju Ruusuvuori i nämnda bok i praktiken har varit upptäcksresande i Österbotten. Och visst-boken kan uppfattas som ett led i ett evighetsgräl om olika typer av finlandssvensk identitet.
Österbottningar har ju i alla tider retat upp sig på att Helsingforsborna har tolkningsföreträde om vad som är svenskt i Finland och att dessa med sin tvåspråkiga framtoning har invaggat finskspråkiga i en falsk föreställning om att svenskan egentligen inte behövs på annat sätt än som hemspråk.
Då det finlandssvenska för en gång skull framställs avvikande från den herrskapsbild som vanligtvis målas upp i de flesta finskspråkiga medier hörs genast gnäll från Helsingforsfronten. Ändå finns i bokgrälet en helt ny dimension som väcker hopp om att syd och nord en dag ska kunna ta sig upp ur skyttegravarna.
Nämligen:
Ordkriget i anslutning till Hbl-recensionen blottar att de flesta tidigare debatter om den så kallade finlandssvenskheten har handlat mer om samhällsklass och mindre om språkgruppstillhörighet. Ingströms kritik av Ruusuvuoris bok är i praktiken en utsträckt hand till den medelklass som finns i Österbotten och ett erkännande av att den bild som vanligtvis målas upp av finlandssvenskarna i finskspråkiga medier inte är representativ för verkligheten.
Juha Ruusuvuori verkar alltså ha lyckats med det Tusen sjöar och en ankdamm misslyckades med - att ge en modern bild av Svenskfinland, frilagd från belastande myter. Att han dessutom gör det på finska gör honom guld värd för en tankesmedja med uppdrag att befrämja svenskan i Finland.
Juha Ruusuvuori är exakt den typ av ambassadör som det svenska Finland behöver. Han har hjälpt oss ett steg på vägen mot en gemensam föreställningsvärld och ett samförstånd som i bästa fall kan landa i en överenskommelse om att det är svenskan, själva språket, som är det centrala.
Glöm klasskampen, glöm seglarskorna och snapsvisorna och börja i stället tala språk och språkliga strukturer! Det är vägen till en finlandssvensk renässans."
http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=133065
