Lördagen den11 december inträffade det två explosioner på Olof Palmes gata respektive Bryggargatan, i båda fallen gator nära Drottninggatan i Stockholm.
En ung man hittades döende efter explosionerna. Han sprängde sig själv till döds, något som också uppgavs av vittnen. Dramat fångades av bevakningskameror och polisen har fastställt dådet som en terrorattack.
Alla svenskar kommer att komma ihåg den dagen och var de befanns sig vid den tidpunkten då de nåddes av nyheten, så som vi alla kommer ihåg den dagen och tiden då statsministern Olof Palme mördades. Självmordsbombningen var det första i Sverige men inte det första begånget av en svensk.
Under de senaste tio åren har flera svenskar varit inblandade i självmordsattacker i bland annat Irak och Somalia. Inget som har väckt större uppmärksamhet i vårt land och påverkat vår självbild eller omvärldens syn på Bullerby-Sverige.
Centrala Stockholm brukar vara fylld av folk och myller vid den tiden på dygnet. Vad var självmordsbombarens mål? Kommer någon annan religiös fanatiker göra ett nytt försök att spränga sig själv, i hopp om att döda oskyldiga offer och sätta än mer skräck i ett redan skakat land? Frågorna är många och tiden då vi trodde att vi var lyckligt förskonade från de hot som riktas mot resten av den fria världen är förbi.
2010 har på många sätt varit ett omtumlande år för Sverige. Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Efter en knapp seger i valet har Moderaterna, tre månader senare, vuxit starkt och statsministern Fredrik Reinfeldt har 7 av 10 svenskars förtroende, enligt den senaste Sifo-undersökningen. Mona Sahlin avgick knappt två månader efter den rödgröna förlusten och ett katastrofalt dåligt val för hennes parti. Hon lämnade ett parti i spillror.
Den politiska kartan ritas nu om ordentligt. Innan den politiska situationen har stabiliserats och vi har hittat en ny svensk berättelse, som är mer konvertibelt med vår tid och den verklighet som de flesta människor upplever sig leva i, kommer motsättningarna i samhället att öka.
Klarar Fredrik Reinfeldt att leda Sverige genom detta? Folk röstade emot det gamla, vilket SD:s frammarsch är ett talande exempel på, men klarar Reinfeldt att ta landet igenom och sedan förvalta makten och ansvaret? Det återstår att se.
Vi, svenskar, måste nu göra upp med en förlegad självbild och skapa en ny. En resa de flesta andra europeiska länder redan tvingats göra. Svenska tidningar är numera fyllda av goda råd till Socialdemokratin och regeringen om hur de ska hantera krisen. Vissa saker går det dock inte att skydda sig emot, trots enorma säkerhetskostnader och rigida rutiner och kameraövervakning på offentliga platser.
Självmordsbombningar är världen mest effektiva biologiska vapen. En människa som spänger sig i luften på en folktätplats, på en huvudgata eller byggnad, sätter skräck i ett helt land. Nu har det hänt i Sverige. Om det händer igen kommer det att få större inverkan på den svenska samhälls utvecklingen än något annat.
Till skillnad från andra icke-demokratiska element, som vänder sig till en utpekad fiende, om det så är ett annat gangstergäng eller en annan politisk fraktion, är det demokratin och de friheter som utgör den fria världen måltavlan för islamister och jihadister. Det är grunden till vårt samhällsbygge som är islamisternas huvudfiende.
Oavsett vilka som vinner nästa val och vem som kommer att leda Socialdemokratin måste alla i vårt land vara eniga och tydliga på en punkt. Vi ska inte ge efter för rädsla och åberopa inskränkningar i de individuella fri- och rättigheterna för en falsk känsla av trygghet och säkerhet. Förlorar vi friheterna som grund för vårt samhälle kommer vår självbild inte bara behöva en uppdatering utan också ett helt nytt samhällsgrund. Vi får inte ge vika för rädsla, då har islamisterna vunnit.
