För drygt två år sedan var jag i Hässleholm i Skåne och av en ren tillfällighet hamnade jag på ett torgmöte med Sverigedemokraterna. Partiledaren själv, Jimmie Åkesson, talade. Tillsammans med några medarbetare steg han ur en bil som parkerat alldeles intill torget. Jag hade aldrig lyssnat till eller ens sett honom förut. Åkesson var förvånansvärt tunn och såg ut som förr konfirmander eller som någon som ännu inte bestämt sig för vad han ska göra här i livet när han blir stor, men till sist kommer att böja sig för vad en far eller inflytelserik onkel anser blir bäst.
Denna försommardag sken solen. Det var torgdag med en hel del folk i rörelse och så snart Jimmie Åkesson börjat tala i en trådlös mikrofon samlade sig en skara av det slag man kan förvänta sig vid sådana möten, några nyfikna, några sysslolösa, ett eller annat fyllo samt de egna medarbetarna. För säkerhets skull hade partiledaren en stor biffig kille i sitt sällskap som presenterades som före detta militär och genast hotfullt tog några steg mot var och en som kom för nära eller försökte avbryta Åkesson.
Jag lyssnade tills partiledaren talat färdigt. Jag kan inte minnas vad Åkesson sade, bara att jag knappast delade hans uppfattning på en enda punkt, men också att ingenting av det sagda var hårresande eller förgripligt, som om jag misstänkt att partiledaren en sådan solig torgdag i landsorten skulle ha passat på att framföra ett budskap som inte lämpar sig för salonger eller teve. Men ingenting av hans budskap upprörde mig; men så är jag förstås mer van vid populister och nationalister i Centraleuropa och på Balkan än i Skåne.
I valet denna höst fick Sverigedemokraterna nästan sex procent av rösterna. Sedan dess sitter Åkesson tillsammans med nitton partikamrater i riksdagen och man skulle gärna vilja tro att därefter allt vore i sin ordning, folkviljan tillgodosedd och representerad när landets politiska angelägenheter avhandlas.
Men så är inte fallet. Sverige har sedan höstens riksdagsval inte kommit till ro: Åkesson och hans parti uppfattas inte som en del av det normala politiska livet i en demokrati, snarare som en anomali som omgående måste rättas till, ofta nog till och med som en personlig förolämpning. Jag har träffat svenskar som bokstavligen skäms för sitt land på grund av herr Åkesson och uppfattar det som sin just personlig uppgift att se till att han och hans partikamrater så snart som möjligt förpassas ur riksdagen igen.
Hur ska det gå till?
Naturligtvis är svenskarna övertygade demokrater. Man blir därför tvungna att vänta till nästa val. Men innan dess verkar det som om svenskarna - från de andra partierna, över opinionsbildare och intellektuella bort till stora skikt av "vanliga" människor och väljare - bestämt sig för att ignorera vad som inte bör finnas, bojkotta eller förtiga vad Sverigedemokraterna säger och som personer behandla dem som luft. När jag under julen besöker Stockholm berättar riksdagsmän från andra partier att ingen - bokstavligen ingen! - i den svenska riksdagen har kontakt med Sverigedemokraternas ledamöter. Man hälsar inte ens på dem. Och man är stolt över att inte hälsa.
Bortsett från att detta verkar oartigt och förmodligen är snudd på tjänstefel, är jag övertygad om det är politiskt kontraproduktivt. Här i Wien har jag lärt mig att bästa sättet att desarmera politiska extremister är att binda in dem i vardagens politiska rutiner. Det tvingar dem till att ta ansvar för sin politik, inte bara att förkunna den.
Under åren 1970 till 1983 kunde den socialdemokratiska minoritetsregeringen under Bruno Kreisky regera uteslutande genom det stöd som erhölls från det tysknationella FPÖ. Partiledare var då Friedrich Peter, i SS-uniform direkt medskyldig till upprepade krigsförbrytelser under andra världskriget. Men Kreisky inte bara tog honom i hand utan försvarade honom också gång på gång mot dem som ville ställa honom inför rätta.
Om detta samarbete och "beskydd" kan man ha olika, inte minst moraliskt divergerande uppfattningar, men knappast om det överordnade politiska resultatet: det förhindrade ett missnöjeparti att växa sig starkt som opposition och alternativ. Först under Jörg Haider skulle FPÖ bli till en farlig populistisk kraft, till största del därför att socialdemokratin övergav sin politik under Kreisky och nu försökte isolera Haiders parti som något som inte borde få finnas. Men partiet fanns. Inte förrän den nationalkonservative förbundskanslern Wolfgang Schüssel tog Haider i hand och lät hans parti ta plats i en koalitionsregering, började Haiders nedgång: mycket snart var partiet splittrat; det oglamorösa, pragmatiska arbetet i regeringsställning skulle nöta ner och spränga FPÖ.
Och vad lär vi av detta? Ingenting som vi inte redan visste. Ty vi har länge vetat att politik är just det möjligas konst, i sista hand en mycket konkret syssla som handlar om att leverera vad man lovat. Att lova runt och hålla tunt kan man kanske vinna ett val på, men inte nästa. Och att låtsas som om den politiska motståndaren inte fanns till är en garanti för att låta honom växa sig riktigt stark.
