För exakt en vecka sedan vaknade jag tillsammans med ca 9 miljoner andra upp i ett nytt Sverige. Ett Sverige där det rasistiska partiet Sverigedemokraterna (SD) tagit sig in i riksdagen med 20 mandat och en vågmästarroll. Förfärade upprop skallade på debattsidor, Facebook-statusar och på Sergels torg, där 10.000 personer samlats för att demonstrera mot SD. Jag tycker givetvis också att det är chockerande att nästan 400.000 svenskar röstat på SD, inte bara för att SD för en rasistisk och otidsenlig politik utan också för att deras politiker verkar så sanslöst korkade. Den intellektuella nivån rör sig någonstans långt under den genomsnittliga supande och knullande dokusåpadeltagarens och den huliganartade "Jimmie Åkesson, tja-la-la-la-la"-ramsan som skallade på deras valvaka fick mig att vilja gå under jorden av skam där framför tv-apparaten.
Men. Jag måste erkänna att jag djupt inne i min finländska själ också var lite, lite nöjd. Svenskarnas grundmurade självgodhet och politiska korrekthet hade äntligen fått sig en ordentlig törn. Förstå mig rätt nu, jag är lika otroligt stolt över att mitt nya hemland Sverige tar emot så många invandrare och flyktingar som jag skäms över hur invandringspolitiken i Finland ser ut, men efter elva år i Sverige har jag tröttnat rejält på den monumentalt överdrivna politiska korrektheten som finns i det här landet. Man får aldrig nämna saker vid deras rätta namn (det finns inga städare här i landet, endast lokalvårdare) och vissa områden inom samhällsdebatt och politik är fullkomligt tabubelagda. Dit hör inte bara invandringsfrågan, utan även så skilda frågor som prostitutions- och drogpolitik. Att bibehålla konsensus och att framställa sig själv som en person med "rätt" åsikt är långt viktigare än att verkligen på riktigt diskutera för- och nackdelar med olika samhällsinsatser.
Därför blev det t.ex. ett himla liv när Folkpartiet för några år sedan kom med förslaget att man faktiskt borde kunna svenska för att få bli svensk medborgare. Trots att det svenska språket väl rimligtvis är en förutsättning för att kunna ta del av det svenska samhället så kallades förslaget allt från orealistiskt till fascistiskt. Att SD:s intåg i riksdagen skulle leda till en mer sansad debatt kring invandringens eventuella problem eller kring andra infekterade frågor är säkert att hoppas för mycket, man skakar inte om hundra år av politisk korrekthet sådär bara, men det är svårt att inte tycka att de andra partiernas politiker medverkat till att SD blev inröstade.
I fall man "tagit debatten", som det så fint heter här, med SD innan valet så hade det svenska folket fått se att SD inte har några lösningar ens på sina s.k. hjärtefrågor (i alla fall inga bra sådana) utan att deras politik mest går ut på att klaga på att de andra politikerna och media ignorerar dem. Nu fick SD i stället en massa uppmärksamhet kring att de andra partierna "mobbade" dem och fick därmed säkert en hel del sympatiröster.
Nu har politikerna värsta chansen att lära sig av det som skett, att se hur deras eget agerande bidragit till situationen som uppkommit. Tyvärr ser det ut som att de som väntat tänker lägga det mesta av sin energi åt att högljutt basunera ut att de minsann inte tänker ta i SD med tång, men hoppet är som bekant det sista som lämnar människan. Så jag fortsätter hoppas.
