Många fruktar att Sverigedemokraterna kommer att ta sig in i riksdagen. I dagsläget når de inte upp till fyra procents-spärren, men det återstår fortfarande några månader kvar innan valet.
Låt oss blicka tillbaka till slutet på 80-talet och de första åren på 90-talet för ett ögonblick. Likheterna mellan de åren och dagens politiska situation är många. Första och främst var det, som det är nu, en ekonomisk kris och hög arbetslöshet. Det var under de fösta åren av 90-talet som den första grupp långtidsarbetslösa invandrare "skapades" och drabbades. De var naturligtvis inte arbetslösa för att de var invandrare utan för att de som var sist in på arbetsmarknaden också var först ut när arbetslösheten växte. Svenska arbetsmarknadsregler i
praktiken, helt enkelt.
En annan grupp som drabbades var unga. Missnöjet växte och gav grogrund för det främlingsfientliga Ny demokrati. Ett parti som profilerade sig som vän av ordning och om ett Sverige som värnade om svenskheten, vad det var framgick dock aldrig. En borgerlig regering kom till makten efter valet 1991 och så gjorde även Ny demokrati. Som så många andra missnöjespartier splittrades Ny demokrati efter en tid av inre konflikter och uppslitande dispyter som gärna och ofta utspelade sig i det offentliga rummet. Vi har nog aldrig riktigt bearbetat det som hände Sverige och som gav röster till ett parti som lovade att ta den blonda delen av befolkningen till ett Sverige som hade varit.
Vi upplevde den första ekonomiska krisen på nästan 50 år. Minnet av fattig-Sverige var svagt och självbilden som ett av världens ledande och mest utvecklade demokratier hade knuffat bilden av ett nyrikt bondesamhälle som växte och bildade sig. Två generationer hade vuxit upp med att de kunde ta det för givet att de skulle få det bättre än sina föräldrar. Arbete fanns åt alla. Krisen ändrade på det och sårade Sverige på djupet. Ny demokrati fick för mycket uppmärksamhet, hävdade vi och lovade oss att nästa gång skulle vi tiga ihjäl främlingsfientliga krafter om de växte. Ekonomin kom igång men Sverige återhämtade nog sig aldrig riktigt.
Nu befinner vi och resten av Europa i en ny ekonomisk kris. Hur lång eller djup denna kommer att vara vet nog ingen. Vi vet att Grekland är hårt ansatt och att flera andra europeiska länder inte är långt från att falla i samma avgrundsdjupa situation som det land som gärna slår sig för bröstet och hävdar sig vara världens första demokrati.
Vad kommer allt detta att leda till? Vad kommer att hända med Europa? Vi vet att främlingsfientliga partier växer och tar sig in i parlament i hela Europa. Romer och homosexuella lynchas i länder som Ungern och Rumänen. Jag ber läsaren att stanna upp och reflektera. Människor lynchas i Europa, det som vi sa aldrig mer skulle hända händer. Inga uttalanden eller ageranden från våra svenska politiker. Vår statsminister konstaterade att han inte kunde vinna en debatt med Sverigedemokraternas partiledare om han inte kom full och slogs i studion.
Vad säger det om våra politiker, att de undviker att ta idédebatten med partier som vill dela upp Sverige i olika etniska grupper och tilldela dem olika fri- och rättigheter efter etnisk bakgrund? Är det kanske så att de inte kan erbjuda oss annan gemenskap? Kanske är det så att Sverigedemokraterna en renodlad version av vårt land och det som håller ihop oss. I så fall är det dags att uppdatera svenskheten. Att låta den bygga på en vision om ett samhälle där det är fri- och rättigheter som bygger vår minsta gemensamma moral, och inte på luddiga uppfattningar om kultur och tradition.
Vi kommer förr eller senare att ta oss igenom även denna kris. Frågan är om vi denna gång kommer ut ur allt med hedern och samhällsgemenskapen i behåll. Återstår att se. Tiden är trots allt den bästa domaren av alla.
