Klockan 4.45 på morgonen den 1 september 1939 gick det tyska skolfartyget "Schleswig-Holstein" till attack mot ammunitionsförrådet Westerplatte utanför Gdansk i Polen.
Anfallet på Westerplatte betydde startskottet på andra världskriget.
Så heter det i historieböckerna, men egentligen hade kriget börjat med ett anfall mot den lilla polska byn Wielún några minuter tidigare samma morgon.
Wielún ligger cirka 100 kilometer söder om Lodz och låg år 1939 bara 15 kilometer från den rikstyska gränsen. Det var en stad som levde på handel och på jordbruk. En stad utan viktiga industrier eller kaserner eller trafikförbindelser. Wielún blev Polens eget Guernica.
Man räknar med 500 bomber och 1200 döda under fem bombvågor inom loppet av bara några timmar den 1 september. En tiondel av stadens befolkning dödades och åttio procent av stadens byggnader förstördes.
Den 2 september marscherade de första tyska soldaterna in i Wielún. Trupperna leddes av Claus Schenk Graf von Stauffenberg som senare skulle bli martyr i motståndskampen mot Hitler och spelas på hollywoodfilm av Tom Cruise. Den 28 september kapitulerade Warszawa.
Utgångspunkten för det tyska anfallskriget var enkel, men inte självklar.
Redan under de sista veckorna i augusti hade Hitler på tre olika ställen längs den polsk-tyska gränsen ordnat gränsintermezzon som skulle ge honom en legitim orsak att gå till anfall mot Polen.
Hitler ville ta Polen för att återupprätta Tysklands heder och ära och för att revidera Versaillesfördraget från 1918 - men han ville nödvändigtvis inte ha ett storkrig med London eller Washington.
Vad Hitler såg framför sig var alltså snarast ett regionalkrig som nog också kunde inkludera Österrike och Tjeckien, men inte ett storkrig som i slutändan skulle involvera i princip hela världen.
För att kunna hålla ryggen fri under attacken mot Polen hade Hitler den 23 augusti 1939 slutit en icke-angreppspakt med Stalin, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten.
Pakten hade föregåtts av flera månader av intensiv diplomati mellan Sovjetunionen och Frankrike och Storbritannien, där de västliga makterna uteslutande fokuserade sitt intresse på Stalin och därmed nästan glömde Hitler.
I den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten, som avslöjades först efter krigets slut, hade Tyskland och Sovjetunionen i hemlighet delat upp de östra delarna av Europa i två intressesfärer.
Med hjälp av pakten försäkrade Tyskland sig om sovjetisk neutralitet vid ett anfall mot Polen, samtidigt som Sovjetunionen fick garantier om tysk icke-inblandning vid bland annat ett anfall mot Finland.
Pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen upplöstes ensidigt i juni 1941 när Hitler inledde Operation Barbarossa mot Stalin och därmed också lade grunden för ett kommande nederlag i världskriget.
Under de två åren mellan angreppet på polska Weberplatte och Operation Barbarossa tog Stalin Baltikum och Bessarabien och Bukovina. Han invecklades dessutom i ett förödmjukande Vinterkrig mot Finland.
Under dessa två år lade Hitler också grunden för judeutrotningen och för ockupationen av Norge, Danmark och Frankrike.
Det är viktigt att minnas världskrigets kronologiska struktur, en struktur som ju i stor utsträckning också kan överföras på det nazistiska terrorkriget mot den judiska befolkningen i östeuropa.
När det gick bra för Nazityskland gick det mycket illa för judarna och när det började gå mycket sämre för Nazityskland började saker och ting gå lite bättre för judarna.
År 1941 såg situationen ur Hitlers perspektiv helt annorlunda ut än år 1939.
Efter framgångarna på slagfälten ville Hitler och hans generaler skapa ett stort och imperiellt Europa.
Hitler ansåg att Tyskland och tyskarna behövde livsrum, Lebensraum, och detta livsrum skulle man skaffa sig i öster.
Den tragiska paradoxen bakom Hitlers handlingar visade sig först efter krigets slut.
Hitlers försök att skapa en gigantisk tysk folkgemenskap öster om Elbe resulterade i dess absoluta motsats.
Den tidigare så storslagna tyska kulturtraditionen i centraleuropa och i östeuropa och i Baltikum raderades ut för all tänkbar framtid med nazisternas härjningar.
En annan uppenbar paradox finns också inbyggd i resultatet av Hitlers aggressiva förstöringskrig mot bolsjevismen och kommunismen; man kan nämligen fråga sig vad som egentligen i ekonomiskt, politiskt, diplomatiskt, intellektuellt och moraliskt hänseende skulle ha blivit kvar av Sovjetunionen utan den segerrika insatsen mot Hitlertyskland.
Drivkraften bakom Nazitysklands Drang nach Osten var en rasistiskt motiverad antibolsjevism. Bolsjeviker identifierades med revolution och som det särskilda revolutionära elementet i all världshistoria utpekades juden.
På ett ideologiskt plan handlade världskriget därför också om praktiserandet av en särskild motupplysningstradition i europeisk historia.
Motupplysningen kan definieras i form av två negationer.
Det handlar om antisemitism och om en antifrimurerisk retorik, och dessa två negationer gick på 1930- och 1940-talen nästan alltid hand i hand.
Motupplysningen är en filosofisk konstruktion som utgår från föreställningen om en destruktiv och medveten sammansvärjning mellan frimurare och judar för att underminera eller undergräva den kristna världen, de europeiska nationalstaterna.
Konspirationstänkandet gör judar och frimurare ansvariga för ett pågående krig mot kristenheten, för tillblivelsen av demokratiska republiker och för allmänt nivellerande tendenser i europeiska samhällen.
Så tänkte Hitler och hans generaler en gång för inte alltför länge sedan.
När världskriget bröt ut i september 1939 skrev poeten W.H.Auden en berömd dikt där han talar om att "being uncertain and afraid / as the clever hopes expire of a low dishonest decade".
Nu kan man då fråga sig vad som har hänt i Europa sedan 1939 (eller 1945)
Kriget känns rätt avlägset, och Adolf Hitler framställs på scen och i filmer som en manisk galning som saknade elementära mänskliga emotioner och kapaciteter.
Jag ogillar mycket djupt den bilden av en härförare och av en man som visste precis vad han ville och som nästan intill vanvettets gräns lyckades förverkliga alla sina visioner.
I slutet av augusti i år lade en litauisk delegat fram ett förslag inför OSSE som går ut på att den 23 augusti skall förvandlas till en kollektiv minnesdag för nazismens och stalinismens offer i hela Europa.
Förslaget stötte genast på motstånd från ryska kommentatorer som talade om en "antirysk omskrivning av historien".
I Ryssland pågår nu också lagstiftning som skall göra det förbjudet att kritisera Sovjetunionens "heroiska" insatser under det senaste världskriget.
President Medjejev har i intervjuer nyligen tagit starkt avstånd från alla försök att dela skulden för världskriget mellan Tyskland och Sovjetunionen i namn av den desaströsa Molotov-Ribbentrop-pakten.
I Tyskland är ödmjukheten betydligt större. Skuldfrågan debatteras inte. Hitlers eldstorm över Europa skall plåga generationer av ännu ofödda tyskar.
Och Adolf Hitler själv kommer, för att tala med den tyske historikern Joachim Fest, att i all tänkbar evighet förbli en antropologisk möjlighet.
