Finns det idag någon som besöker Tyskland som turist? I alla fall knappast svenskar: Tyskland ser man kanske under sig från flygplanets kabinfönster eller så reser man så fort man kan (och på Autobahn går det fort) genom landet på väg söderut; stannar Tyskland i minnet så är det som tröstlös transportsträcka, motorväg med avfarter till städer man aldrig besöker eller ett antal bensinmackar och rastställen där man äter en korv och går på toaletten, alla intill förväxling lika varandra, etapper i den moderna människans motoriserade och hjulburna Golgata-vandring.
Det enda turistiska målet i Tyskland verkar vara Berlin. Men Berlin är inte Tyskland. Inte heller verkar det väcka nyfikenhet på mer än sig självt.
Eftersom jag nått en ålder då jag inte längre har bråttom och dessutom minns ett Tyskland bortom Autobahn, reste jag nyligen i maklig takt från Wien till Simrishamn i södra Sverige för att ta mig en titt på det. Någorlunda höll jag mig på lokalvägar längs floden Elbe och - där det var möjligt - så nära den gamla gränsen mellan Förbundsrepubliken och DDR jag kunde.
Jämfört med Autobahn-Tyskland fick jag i stort sett vara ifred. Jag var ensam på vägen i numera som trafikfarliga klassade poppel- eller pilträdsalléer, men ganska ensam också på flotta, nybyggda trafikleder, i rondeller och tunnlar som väl är tänkta att knyta samman det öst och väst som så länge var skilda åt, men som fortfarande knappast används av någon. Dagens skillnad mellan vad som för drygt tjugo år sedan var DDR och resten av det då realsocialistiska Östeuropa var med ens tydlig: detta östra Tyskland är infrastruktur utan liv, resten av Östeuropa liv utan infrastruktur. Något Väst-Polen eller Väst-Rumänien existerar ju inte, ingen storebror som med spenderbyxorna på kan genomföra den modernisering som så totalt misslyckades under realsocialismen.
Påminnelsen om den tiden finns förstås där. Ofta såg jag övergivna fabriker, igenbommade ladugårdar, svinstallar och höga, ranka skorstenar utan rök, men förbluffande var ändå hur mycket som ändå måste ha städats undan. Av den gamla gränsens bevakningstorn och avspärrningar finns näst intill ingenting kvar; naturen håller i Harz långsamt på att återerövra vad människan där för inte så länge gjorde sitt bästa att vandalisera.
Det förflutnas förfall har dock blivit kvar i miljöer och på platser där man plötsligt snubblar över det.
I ett avsides beläget värdshus i Meissen öppnade jag av misstag dörren till rökrummet: i tobaksröken satt medelålders halvnyktra män orörliga framför sina sejdlar och glas, ett slags mänskliga ruiner ur en förfluten tid. Är man ung och ambitiös - nästan alltid rör det sig om kvinnor - bryter man däremot upp och flyttar västerut där jobben finns. Men de unga männen blir kvar, rakar skallen och trampar omkring i armékängor, ofta lika onyktert som de medelälders män i värdshuset som förmodligen redan givit upp.
Men på de flesta håll är det förflutna upputsat. Städer som Quedlinburg eller Wernigerode (både i det förra DDR) ser ut som den tyska provinsen måste ha sett ut före kriget; korsvirkeshus, gotiska kyrkor, kullerstenstorg. Men allt sent målat och reparerat (till sådant fanns inte pengar innan murens fall), så att de ser mer "äkta" ut än hårt restaurerade motsvarigheter i väst som till exempel Goslar.
Vad som här överlevt eller ej har nästan alltid med kriget att göra. Bara någon mil från orörda frliluftsmuseer som Quedlingburg eller Werningerode ligger det större Halberstadt, nästan helt utplånat i krigets slutskede av den eldstorm som följde på amerikanska flygbombardemang sedan stadens kommendant beslutat försvara sin stad mot fienden till sista patronen. I Wernigerode valde hans kollega att överlämna staden utan strid. Så räddades denna stad, men själv arkebuserades han som förrädare av sina egna. Den underström av antiamerikanism som går att upptäcka i Tyskland har ofta med just detta att göra: det bombkrig, organiserat av amerikaner och bitter, som totalt förstörde så många tyska städer och som det ännu idag är så svårt att tala om.
Efter kriget har Tyskland blivit ett okänt, delvis misskänt land. Det är märkligt - inte minst med tanke på att det inte bara är ett grannland utan dessutom Europas största och mäktigaste stat. Förmodligen spökar här det dåliga svenska samvetet från kriget; på utomordentligt kort tid raserades århundraden av traditionella förbindelser med Tyskland så att idag egentligen bara de ekonomiska blivit kvar. Det tyska språket och den tyska kulturen har nästan helt utplånats ur svenskt medvetande: Günter Grass är sannolikt den siste någorlunda bekante tyske författaren och i antikvariaten samlar hyllmetrar av tyskspråkig litteratur damm, vetenskaplig och skönlitterär, utan vare sig köpare eller läsare.
Det fanns en tid då det hörde till god uppfostran att göra en eller annan Bildungsreise: lord Byron reste till Medelhavet och Goethe till Rom. En strid ström av svenskar har under seklerna tagit sig söderut och även om några inte kom längre än till Bremen eller Stralsund hade de något att berätta när de var hemma igen. Min lilla Bildungsreise denna gång hade Elbe som röd tråd och varade bara några dagar. Men följande kan jag ändå rapportera: Tyskland finns där fortfarande bortom Autobahn, paradoxalt exotiskt och traditionsbundet på en och samma gång, i alla fall för den som nöjer sig med en klisché av det land som befinner sig mitt i vårt gemensamma Europa.
