Tyskland har orsak att fira. Det har gått 20 år sedan muren öppnades och 60 år sedan landet fick en grundlag.
Men när den kände teologen och medborgarrättskämpen Joachim Gauck nyligen höll en föreläsning i Berlin talade han om existensen av två kulturer i landet Tyskland.
I den ena kulturen bor alla de tyskar (läs: västtyskar) som sedan 60 år har tränats i självständighet inom ramarna för ett civilsamhälle.
I den andra kulturen bor alla de (läs: östtyskar) som börjat sin träning för bara 20 år sedan, efter 40 år av östtysk diktatur.
Kulturskillnaden mellan de två nationshalvorna är förstås betydande, och det handlar då inte bara om frågor rörande social och samhällelig kompetens, utan också om självbild och självförståelse.
Den östtyska kulturen är förvisso inte sämre, skriver Gauck, men nog annorlunda. Och den måste förändras.
Då uppstår den självklara frågan; hur förändrar man människor som var femtio år gamla när muren öppnades och som idag är kanske 70 år eller äldre.
Låt mig tala om en förlorad generation.
Eller; hur förändrar man människor vars föräldrar växte upp i DDR, men som själva är födda efter 1989 och som bara teoretiskt, genetiskt eller rent antydningsvis kan anses vara något slags östtyskar?
Låt mig också här tala om en förlorad kultur, om en förlorad identitet eller om en förlorad förflutenhet.
Varför öppnades då muren år 1989? Varför raserades en 40-årig lögn?
Svaret varierar beroende på vem man frågar.
Ur ett östtyskt perspektiv är orsakerna lätta att identifera.
Man kan tala om en utbredd trötthet på systemet i kombination med valfusk.
Man kan tala om de skyhöga kostnaderna för att bevaka gränsen i kombination med det absurda löftet om att alla östtyskar skulle ha egna bostäder.
Man kan slutligen förstås också tala om de inneboende och repressiva mekanismerna i en förljugen statssocialism.
Ser man på saken ur ett icke-östtyskt perspektiv avtecknar sig följande motsägelsefulla berättelse.
En amerikansk demokrat säger kanske att muren öppnades som en följd av Jimmy Carters kamp för mänskliga rättigheter.
En amerikansk republikan säger möjligen att det var Ronald Reagans kapprustning som ledde till att Sovjetunionen inte längre kunde hänga med och att Sovjet knäcktes ekonomiskt.
I Vatikanen kan man höra att det var påven Johannes Paulus II som med sin antikommunistiska verksamhet lade grunden för murens fall.
I Kabul i Afghanistan kan man höra att Sovjetunionens fall berodde på invasionen av landet år 1983, och i Berlin säger man att Sovjetunionens fall var en direkt följd av en förnuftig Ostpolitik personifierad i Willy Brandt.
I Moskva talar man om Gorbatjovs Perestrojka och i Warszawa talar man helst om Walesas Solidaritetsrörelse.
Lech Walesa själv talar om påven Johannes Paulus II och dennes enorma inflytande på befrielserörelsen i Polen.
Och därmed kan väl cirkeln anses vara sluten, medan sanningen förstås är den att det var att delarna som bidrog till helheten och att varje liten del bidrog till kollapsen och sammanbrottet.
I Sovjetunionen hade man insett att realsocialismen eller kommunismen måste moderniseras och att den annars inte skulle överleva.
Jag är övertygad om att Gorbatjov ville modernisera socialsmen och inte förstöra hela Sovjetunionen. Det var inte hans tanke.
Med andra ord: socialismen i Sovjet (och i DDR) gick under därför att eliterna trodde att den kunde reformeras inifrån.
I stället sprack kommunismen i sömmarna som en skjorta från Dressmann.
I Tyskland fungerade öst och väst som ett slags tvillingsamhällen. De profiterade effektivt på varandra.
Det som inte fungerade i öst kunde man skylla på väst och det som inte fungerade i väst kunde man skylla på öst.
I väst kunde man använda avskräckningsorden "Dann geh doch rüber" och i öst kunde man skylla skadedjuren på åkrarna på klassfienden i väst.
På sätt och vis fungerade motsättningarna mellan öst och väst som en stabilisator, precis som kärnvapnen vid samma tid fungerade som en global stabilisator.
Öst var en centralt förvaltad variant på Västtyskland, i all dess teknologiska efterblivenhet.
I väst matades befolkningen med marsipan från Lübeck och i öst med spektakulära föreställningar om en slutlig samhälls- och klassutjämning i en nära framtid.
Den stora skillnaden mellan öst och väst var dock denna; DDR var en småborgerlig kasernstat som inte hade en chans att överleva utan den röda arméen och säkerhetstjänsten Stasi.
Väst levde på andra villkor, på demokratins svårhanterliga villkor.
Och plötsligt, när man hade vant sig vid att allt i världen fungerade som det gjorde, så föll öst ihop inifrån, som en lufttom säck, nästan över en natt.
De slutliga lärdomarna av allt detta återstår säkert att dra.
