Under en längre tid nu har jag försökt komma underfund med vad det är som irriterar mig när det har varit tal om Berlin och festligheterna kring 20 år sedan murens öppnande.
Det är förstås inte fel att hålla dussintals konferenser, och jag talar också varmt för alla de nya böckerna.
I Washington talade också förbundskansler Angela Merkel inför Kongressen. I Los Angeles hade man byggt upp en fabulöst kitchig "mur" som sedan sparkades ner av inbjudna dignitärer. (Med tanke på invånarnas liv och leverne hade dock tidpunkten för denna ceremoni i LA flyttats från eftermiddagen till midnatt så att den inte skulle störa trafiken).
Här i Berlin hölls otaliga konferenser, här publicerades böcker och här spatserade otaliga dignitärer.
Alla som är någonting fanns i stan, från Gorbatjov till Hillary Clinton.
Här finns också mycket kitsch. En kulturell kommitté i Berlin hade satt upp en lång linje av överstora dominobitar - målade i graffitifärger - som sedan sparkades ner. Den skulle symbolisera muren och folkets förmåga att skapa förändringar. I Berlin formar trafiken inte samma kosmiska problem som i LA, så i Berlin hände allt detta under arbetstid.
Jag uppmärksammade tjugoårsjubileet på söndagen, dagen före det stora evenemanget, genom att göra någonting som hade varit omöjligt tjugo år tidigare; jag promenerade nerför Unter den Linden.
Första gången jag gick på Unter den Linden var en iskall dag när gatan fortfarande var en övergiven mittpunkt i Berlin. Nu gick jag genom Brandenburger Tor som också den en gång stod i ingenmanslandet mellan öst och väst. Jag såg människor som satt på caféer, som åt lunch och som fönstershoppade. Och när jag såg allt detta tänkte jag på vilken extraordinär, och nästan otrolig, framgång som allt detta har blivit över hela östblocket.
Denna åsikt, nämligen då tanken att de senaste två decennierna har varit de bästa under de senaste 300 åren, som en vän sade till mig, är inte universell. Tvärtom. Majoriteten av alla dessa konferenser och böcker har fokuserat på de många olösta problemen, på misstagen som gjordes och på den bitterhet som fortfarande lever kvar i hela det tidigare östblocket. Nyhetsrapporteringen i Tyskland, Polen, i Ungern och i USA, har talat om fattigdomen i öst, om indifferensen i väst och om de "osynliga murar" som fortfarande delar människor.
Men hur trodde vi då att Centraleuropa skulle se ut tjugo år efter 9 november 1989?
Jag bodde i Berlin vid den tiden, och jag kan lova att ingen visste någonting. Angela Merkel har sagt att hon tyckte att det var skrattretande att ens spekulera kring den absurda tanken på ett återförenat Tyskland. Så tänkte hon också strax efter murens fall. Föreställningen om en NATO-utvidgning föreföll också den så främmande att när några polska tjänstemän i den nyvalda demokratiska regeringen väckte tanken inför amerikanska diplomater i Warszawa så fick de bara ett argt svar med budskapet att de skall glömma hela föreställningen.
De som vid den tiden försökte sig på att titta framåt såg en mörk framtid.
Mer än en expert förutsåg framväxten av en elak och högpotent nationalism. Andra förutspådde framväxten av en ny antisemitism och nynazism. Tyskland skulle bli det "Fjärde riket". Många i väst protesterade proaktivt mot de "häxjakter" som skulle sättas igång mot tidigare kommunister. När nu den tidigare solidaritetsledaren Lech Walesa idag är en aktad symbol för friheten så minns ingen att han då betraktades som en potentiell högerextrem demagog.
Några verkligt fasliga saker inträffade: Jugoslavien drabbades av ett bittert krig. I Ryssland återkom revanschismen. Auktoritära diktatorer styrde över flera av de tidigare sovjetrepublikerna. Men i hjärtat av Europa, i Tyskland, Polen, Ungern, Slovakien, den tjeckiska republiken, de baltiska staterna, Rumänien och Bulgarien, råder en demokratisk fred. Och vad mera är; invånarna i Centraleuropa är idag friskare, mer välbärgade och mera integrerade med resten av Europa än de har varit under flera århundraden.
Det är väl just detta som irriterar mig med festligheterna just nu. Alldeles för många betraktar de senaste två decennierna som en förhastad slutsats, med fokus på allt det som inte hände snarare än på allt det som har hänt. Alldeles för många har betraktat framstegen som självklara. Alldeles för många av oss glömmer att det inte finns just några historiska förebilder för utvecklingen under de senaste två decennierna.:
"Bliss it was in that dawn to be alive / But to be young was very heaven"
När William Wordsworth skrev dessa ord om den franska revolutionen var den post-revolutionära terrorn ett nyss förflutet minne och napoleonkrigen härjade fortfarande över kontinenten. Hans dikt var en ironisk kommentar till ungdomens naiva hållning. Men just nu är vi ungefär så långt borta från 1989 som Wordsworth var från 1789 och här i Centraleuropa finns det inget som helst behov av ironi.
(Övers.: Nils Erik Forsgård)
