Inom kort kommer jag att stå framför ett antal ungdomar som alla har valt att börja studera historia vid Åbo Akademi. Som inhoppad ämnesansvarig skall jag i år hälsa dem varmt välkomna, men vad mer skall jag säga? Att de gjort ett gott val eftersom humanister behövs. Det kan jag ännu drista mig att påstå utan att flacka med blicken, men hur med att det råder en efterfrågan på historiker och humanister, att de alla högst antagligen kommer att få ett jobb som motsvarar utbildningen?
Humanister och humanistisk utbildning står inte högt i kurs i en rätt färsk och omdebatterad rapport från Svenskt Näringsliv. Den heter "Konsten att strula till ett liv" med den för innehållet illustrativa underrubriken "Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete", i sanning en ovanlig omskrivning för akademiska studier.
När ungdomar i Sverige väljer olika utbildningar är det i första hand inte möjligheterna att placera sig på arbetsmarknaden som fäller avgörandet. Alltför få väljer en studieinriktning där efterfrågan på arbetskraft är större än utbudet. Och väl inne i högskolans trygga famn väljer många att stanna kvar alltför länge. Särskilt illa står det till med dem som studerar inom området humaniora och konst. För sådana drönare tar det nio år att slutföra sin utbildning. Endast tre av fyra av de utexaminerade inom det här området har ett jobb som motsvarar utbildningen, något som utgör en delförklaring till den låga genomströmningen.
Studier är bättre än arbetslöshet. Trots att det är så svårt för en humanist att få ett jobb som motsvarar utbildningen är söktrycket ändå stigande i Sverige. Man kan hålla med utbildarna att det inte finns något som skulle tyda på att ungdomarna "anpassar sina utbildningsval efter efterfrågan på arbetsmarknaden". Man hör den tydligt djupa sucken "tänk, att de aldrig lär sig" ljuda mellan raderna i rapporten.
Rapporten kommer med flera förslag till åtgärder. Det som verkar ha väckt mest debatt är förslaget att få ungdomarna att fokusera på utbildningar som har en stabil efterfrågan på marknaden med hjälp av ett differentierat studiestöd. Svenskt Näringsliv föreslår också att universiteten tvingas anpassa sin produktion av utexaminerade genom att man vid medeltilldelningen börjar beakta hur dessa placerar sig i arbetslivet.
Till det som förtjänar att diskuteras hör vad som kan tänkas vara det som i rapporten kallas "kvalificerat jobb". Arbetsmarknadsrelevansen beaktas mer än förr, det är åtminstone mitt intryck, också i utbildningen av humanister. Men det avgörande är ändå att våra humanister får en så gedigen och allsidig utbildning att de kan gå in i inte bara ett speciellt och väldefinierat yrke utan att de med framgång kan ta sig an arbetsuppgifter inom i ett brett spektrum. När det gäller de kandidater och magistrar som valt att studera historia vid Åbo Akademi brukar jag hävda att de utbildas till historiker - inte i första hand till lärare, arkivarier eller museiarbetare. Vi vill mer än något annat att våra utexaminerade skall ha lärt sig att använda sitt eget huvud, ha en god förmåga att ta till sig ny kunskap, klara av att planera och självständigt genomföra en större arbetsuppgift (= pro graduns dolda agenda) och kunna argumentera övertygande i såväl tal som skrift.
Hittills har vi lyckats ganska bra och vi påträffar våra magistrar på olika, ofta anmärkningsvärt krävande, poster. Men hur ser framtiden ut? Det står inte lika illa till med genomströmningen vid universiteten i Finland som i Sverige, men också i vårt land tar studenterna god tid på sig. Mycket har gjorts för att få bort flaskhalsar i utbildningen. Inom de områden jag kan överblicka har inslaget av undervisning ökats på bekostnad av de fria studierna, som lär studenten att planera sin tidsanvändning och odlar fram ett visst mått av självdisciplin. Också handledningen av examensarbeten har ökat. Om de här båda förändringarna finns mycket gott att säga men samtidigt ökar de risken för att den fullfjädrade magister vi vill utbilda inte längre materialiserar sig.
När den ovannämnda svenska rapporten presenterades i Hufvudstadsbladet (2.7.2011) ingick på samma uppslag en insiktsfull kommentar av Ronja Boije, en ung litteraturvetare som med början i höst ämnar komplettera sina kunskaper genom att läsa ekonomi. Hon hävdar att humanistisk utbildning i dag helt enkelt inte håller tillräckligt god kvalitet och efterfrågar "högre krav, färre studieplatser och hårdare gallring i antagningen". Jag tror hon träffar rätt i sin kritik.
Vi som jobbar på det akademiska verkstadsgolvet har lärt oss att varje avlagd examen är klirr i universitetets kassa och just den medvetenheten får oss - är jag rädd - att utan att vi märker det eller vill det pruta på kraven.
