I Vasabladets ledare 25.5 kommenterar Kenneth Myntti landhövding Peter Lindbäcks oro över att åländska unga söker sig västerut:
"Precis som Åland borde få sina egna ungdomar att återvända efter slutförda studier borde Finland hitta incitamenten för att ålänningarna vill bibehålla kontakten med fastlandet.
Ju mer svenskheten marginaliseras i Finland, desto mer drivs det självstyrda landskapet Åland i en västlig riktning.
Det är en företeelse som diskuteras ofta på Åland, men-konstigt nog-väldigt sällan på fastlandet. Alltför sällan, tydligen.
Peter Lindbäck, landshövding på Åland, gick häromdagen ut i en skarpt formulerad kolumn på Magmas webbsidor. Lindbäck är väldigt oroad över den västliga orienteringen av Åland och de följder utvecklingen kan få för den finlandssvenska sammanhållningen och kittet mellan Åland och fastlandet.
Bland annat påpekas att enigheten inom Svenska Finlands folkting i regel spricker då grupperingar på fastlandet och på Åland har olika uppfattningar eller när ledande finlandssvenska ministrar tror sig veta bättre vad som är bra för ålänningarna än ålänningarna själva.
Lindbäck är pessimist i fråga om en ny gemensam linje med gemensamma värderingar. Han pekar bland annat på att de flesta åländska ungdomar numera vidareutbildar sig i Sverige och att de på den vägen tappar sina kunskaper i finska och om Finland.
Landshövdingen exemplifierar också med de åländska köpmännens ökade direktimport från Sverige, något som ju är en konsekvens av höga priser och fel språk i bruksanvisningarna i Finland.
Spiralen uppges vara självförstärkande. Ju mindre ålänningar och finlandssvenskar umgås, desto svagare blir banden som förenar dem.
Lindbäck fick svar på tal av Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi, som i ledaren (18.5) tar de åländska ungdomarnas fria val i försvar.
-Det säger sig självt att det är svårt för Finland att konkurrera med ett land som har större utbud av utbildningar och som dessutom kan erbjuda allt på svenska, skriver han.
Enligt Lampi vore det fel av myndigheterna att med hjälp av pekpinnar styra ungdomarna österut där de vore hänvisade till ett litet svenskspråkigt universitet i Åbo. Han anser att Åland i stället borde göra allt som står i landskapets makt att förmå ungdomarna att återvända efter slutförda studier.
Lampi har en viktig poäng. De åländska ungdomarna bör inte skuldbeläggas för att de drar full nytta av situationen och för att de i första hand tänker på sig själva.
EU-parlamentarikern Henrik Lax nuddade vid samma problematik på SFP:s partidag för en dryg vecka sedan och han tog upp tråden igen på Svenska Finland folktings 90-årsjubileum i tisdags. Lax ser Ålands glidning västerut som en konsekvens av att statsmakten i Finland inte har slagit vakt om svenskan som ett av två jämlika nationalspråk i Finland.
Han pekade på att mycket av statsmaktens kommunikation med Åland i dag sker med hjälp av tolk i det fall att det över huvud taget går att uppbringa någon med insikter i svenska. Lax bedömer att ett sådant förhållande inte kan upprätthållas i längden och att svenskans marginalisering otvivelaktigt kommer att leda till att Åland separeras från Finland.
Detta vore höjden av enfald.
-Vilket land avstår av aningslöshet ett territorium, frågade sig Lax på folktingsjubileet i tisdags. (Vbl 20.5)
Det är också mot den här bakgrunden som man ska betrakta Rurik Ahlbergs förslag om att nästa regeringsprogram måste innehålla en klar strategi om hur de två nationalspråken kan bibehållas i Finland. Tappar Finland svenskan tappar landet inte bara en stor del av sin identitet och kultur utan också ett fysiskt territorium.
På Åland är meningarna delade. Medan Ålandstidningen håller strikt på svenskan, svenskheten och kontakten till det språkliga moderlandet argumenterar Nya Åland ofta för att Åland borde anpassa sig till Svenskfinland och Finland och-i linje med det-se till att det åländska samhället får ökade kunskaper i finska.
Syftet med den här argumenteringen är säkert välmenande och den följer delvis också det tankespår som landshövding Peter Lindbäck planterade. Men den döljer också en stor risk-nämligen att Åland på sikt går samma öde till mötes som Svenskfinland.
Att ålänningarna i allt högre grad orienterar sig västerut är inte Ålands fel utan Finlands fel. Vill Finland bidra till att Åland bibehålls som en del av Svenskfinland och Finland gäller det att jobba stenhårt för att återställa svenskans status i Finland.
Precis som Åland borde göra sitt allt för att få sina egna ungdomar att återvända efter slutförda studier i Sverige borde Finland hitta förutsättningarna för att Åland och ålänningarna vill bibehålla kontakten med fastlandet.
Incitamenten är att söka i det svenska språket och de offentliga strukturer som upprätthåller det svenska språket i stat och kommun. Några andra trollkonster existerar inte.
Egentligen borde allt detta fungera utan den lagliga specialstatus som Rurik Ahlberg rekommenderar för Österbotten och Helsingforsregionen. (Vbl 20.5) Men med tanke på hur ignorant inställning den sittande regeringen har i förhållande till språkfrågorna är oddsen för det inte särskilt goda.
Med tanke på vilket parti som just nu verkar ha mest luft under vingarna är oddsen fram-över ännu sämre."
http://www.magma.fi/administrator/index.php?option=com_content&task=add
