I sin kolumn myntinkast skriver Kenneth Myntti i Vasabladet(27.3.) om historieundervisningen om den svenska tiden:
"Historia och historiaundervisningen lär ha varit ett viktigt redskap när Europas stater under 1800-talet började omstöpas till nationer. Finland var förstås inget undantag.
Men eftersom Finlands historia var identisk med Sveriges fanns en del problem att lösa. En del såg det som viktigt att på konstgjord väg bygga upp en mytbild av den försvenska forntiden, som en nationell "finsk" period.
Andra lyfte fram perioder av finländsk separatism eller tider då "Finland" hade en särställning inom det svenska riket. Alternativt gick det att bortse från den politiska historien och i stället fokusera på folkets historia, kulturhistorien.
Vissa finsknationella historiker, såsom Yrjö Koskinen och Zacharias Topelius, valde att beskriva den svenska tiden som ett enda långt lidande för Finland. Enligt en doktorsavhandling av Derek Fewster är det hos dessa två herrar som vi ska söka upphovet till det så kallade arvfiendeskapet mellan Sverige och Finland.
Hur som helst-den finsknationella historieskrivningen anses vara en av orsakerna till att en stor del av den finsktalande befolkningen i dag inte till fullo förstår det svenska i Finland. Svenskan har marginaliserats, delvis som en följd av att nationalkänslan till stor del har fokuserats kring det finska språket.
Det är bakgrunden till att Janne Holmén på uppdrag av tankesmedjan Magma i går kunde publicera en utredning om hur den svenska tiden skildras i finskspråkiga gymnasieböcker och hur historieundervisningen kunde breddas.
Utredningen är inte den totalt dystra läsning man kunde föreställa sig. Holmén konstaterar att mycket av det finsknationella dravlet numera är bortrensat i gymnasiets obligatoriska kurs fyra och att de elever som frivilligt väljer att läsa kurs fem (om tiden före 1809) får en bättre förståelse för Sveriges historia än andra elever någonsin har fått.
Problemet är att bara var fjärde gymnasieelev väljer att läsa kurs fem och, följaktligen, att 75 procent av alla finska gymnasieelever inte har en chans att få en klar uppfattning om de historiska skeenden som föregick storfurstendömet. Det här har sina konsekvenser för synen på finlandssvenskarna.
Till saken hör också att rester av finsknationalismen fortfarande finns kvar i de läroböcker som används i dag. Bland annat ges klubbekriget stort utrymme i finskspråkiga läroböcker och dessutom har Holmén hittat en hel del anakronismer, det vill säga företeelser som hör hemma i en annan tid än den skildrade.
Främst handlar det om hänvisningar till Finland i skildringarna före år 1809, något som ju är omöjligt eftersom något "Finland" inte existerade på den tiden. Före den nationella rörelsen fanns helt enkelt ingen idé om att språk, nation och stat skulle sammanfalla.
Om man får tro Holmén har vi heller inget lärt oss av misstagen. På samma sätt som historien och historieundervisningen användes som redskap i det finsknationella bygget så tenderar vi i dag att utnyttja historien och historieundervisningen för att bygga det nya Europa.
-Att likt dagens läroplan skriva en idé- och vetenskapshistoria där inget nämns om världen utanför Europa de senaste 2500 åren är en historieförvrängning helt i klass med den tidigare seklers nationalister åstadkom, skriver Holmén i utredningen.
Han påstår alltså att undervisningen just nu river de nationella myterna, men att den samtidigt bygger upp de europeiska.
Janne Holmén konstaterar att det naturligaste vore integrera undervisningen om forntiden och den svenska tiden med den europeiska historien, och låta Finlands historia börja 1809, det år då Finland framträder som en separat administrativ enhet.
Åtminstone vad det gäller den finsknationella betoningen är Holmén och Magma ute i ett angeläget ärende. Egentligen är det skandalöst att ingen hittills på allvar har tagit tag i detta missförhållande, som ju tidigare har påtalats också av Finlandssvensk samling.
Under pressinformationen i onsdags jämförde historieläraren Ulf Sourander med Frankrike och det otänkbara att franska gymnasieelever skulle blunda för tiden före den franska revolutionen. Parallellen är berättigad, som ett sätt att visa på vikten av helhetssyn i allt vad vi företar oss.
Inom sjukvården hörs ibland anspråk på en holistiskt syn, det vill säga värdet av att både kropp och själ tas i betraktande i vården.
Samma holistiska ideal borde gälla inom all historieskrivning och -undervisning. Framhäver vi en aspekt och blundar för den andra ägnar vi oss åt politik, inte historia.
Den som motsätter sig ett återinförande av den svenska tiden till det obligatoriska kursutbudet försöker således inte bara vidmakthålla en historieförvrängning utan kan också klandras för att den driver en finsknationell politik, som våldför sig på det svenska."
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=38625
