Ultranationalisten och islamofoben Timo Hännikäinens bok Ihmisen viheliäsyydestä ja muita esseitä recenserades och diskuterades ingående av Pia Ingström i Hufvudstadsbladet den 15 maj. Utgående från grundsanningarna att livet är kort och de läsvärda böckerna många framstår Hännikäinens essäsamling inte som något lyckat val för de lässtunder som blomstertiden inbjuder till.
Av Ingströms välskrivna recension framgår emellertid att Hännikäinen känner sig "absolut och fundamentalt finsk" i vissa situationer. En sådan är när han rödmyllar sin strandstuga i Padasjoki. I det följande ber jag att få bjuda på några rader som visar att hans känsla kanske grumlas den dag han fördjupar sig i rödmyllandets historia.
Att skydda brädfodringen och glädja ögat med vattenbaserad röd slamfärg är nämligen i Finland en rätt så svensk historia. Som så mycket annat i vårt land. Rödmylla användes redan under medeltiden men de flesta husen var länge omålat gråa.
Carl Jakob Gardberg skriver i Konsten i Finland om hur före stora ofreden endast rådhus och kyrkor och kanske någon herrgård rödmyllades. Kung Adolf Fredrik besökte Finland år 1752 och då rödmålades fasaden mot gatan på alla hus i riksdelens största stad Åbo. Samma år rödmålades det första huset i Gamlakarleby och till Kajana kom rödmyllandet först år 1803.
Rödmyllan spred sig nedåt i samhällspyramiden. Det var först vid mitten av 1800-talet som bönderna började måla sina bostadshus. Rödmyllan var det billigaste alternativet och då den blev ett allt vanligare inslag i den bebyggda miljön började de som ville markera sitt välstånd använda gul färg.
De detaljer som inte målades med rödfärg beströks med en grå oljefärg som gjordes av blyvitt och linolja. Men var fanns förebilden till att måla husen röda med gråa, senare vita detaljer? Spåren leder tillbaka till en byggnad i sten i Stockholm. År 1641 inleddes arbetena på den imposanta byggnad som är känd som Riddarhuset utgående från den franskfödda arkitekten Simon de la Vallées ritningar. Mellan honom och hans son Simon, som kom att slutföra det utdragna projektet, verkade två andra utländska arkitekter.
Holländaren Justus Vingboons kom att utforma fasaden som konstvetaren Mårten Snickare beskriver så här: "Mot den tegelröda fasaden spelar rytmiskt upprepade, höga pilastrar i grå sandsten". Avsikten med Riddarhusets arkitektoniska utformning var aldrig att skapa någonting genuint svenskt. Det som de utländska arkitekterna skulle åstadkomma var tvärtom att knyta an till den stora europeiska traditionen.
Stormakten Sverige som i europeiska ögon var en rätt så obskyr nykomling på den europeiska arenan skulle göras salongsfähig.
Riddarhuset med säteritak och växlingen mellan rött och ljusgrått i fasaden blev en förebild för den stormaktstida adeln som manifesterade sin status i ett intensivt byggande av slott och sätesgårdar. En herrgård skulle se ut som Riddarhuset. Rödfärgen kom väl till pass då man ville att det förgängliga träet skulle framstå som durabelt tegel.
I uppslagsverket Finland kan vi inhämta att den ursprungliga finländska kulören är ljusare än den svenska. Den kallas italiensk röd (eller Hangö röd) och tillverkas av järnhaltiga jordarter. Men på 1900-talet blev en mörkare kulör den mest använda också i Finland. Det är fråga om Falu rödfärg. Som namnet antyder kommer pigmentet från Falu koppargruva. Kopparfattig malm som vittrat under en lång tid blir rödmull som sedan tvättas, siktas, bränns och mals. Pigmentet i Falu rödfärg är en ändlig resurs som inte kommer att finnas i all framtid. Det beräknas ta slut om ungefär åttio år.
Rödmyllan är ett utmärkt exempel på hur något som kan framstå som typiskt och genuint finskt - eller svenskt, norskt, danskt etc. - till sin kärna visar sig vara något annat. Det mest finländska i sammanhanget är själva ordet rödmylla (fi. punamulta) som inte används i Sverige där man bestryker husväggarna med Falu rödfärg. Och så har vi därtill den politiska användningen av ordet som också är genuint finländsk.
I en rödmylleregering sitter som bekant representanter för centern och vänstern, men konstellationerna i de regeringsförhandlingar som nu förs talar för att ordet kommer att vara lågfrekvent i massmedia en lång tid framöver.
Den som irriteras av att det som framstår som kärnfinskt är mer svenskt än finskt kan söka och måhända också finna tröst i vår blåvita fana som inte är lika starkt "komprometterad" av influenser från det svenska som exempelvis vårt heraldiska djur lejonet. Vår flagga är nämligen till sitt ursprung synnerligen rysk. Den som sett den ryska örlogsflottans fana med ett blått andreaskors på vit botten vaja i exempelvis S:t Petersburg förstår att det måste vara så.
