Demonstartionen mot svenskan och hatskriverierna på webben ger obehagliga associationer, skriver Sune Portin i Borgåbladets ledare (1.4.)
"Torsdagens demonstration framför riksdagen var en motbjudande affär. Svenskhatarna Suomalaisuuden liitto och föreningen Vapaa kielivalinta (fritt språkval) demonstrerade mot den obligatoriska svenskan i grundskolorna och gymnasierna.
Det ofta upprepade argumentet är att undervisningen i svenska hindrar skolorna från att erbjuda undervisning i andra "viktigare" språk. De som vill att Finland skall ha två nationalspråk har många gånger om argumenterat mot påståendet bland annat med att undervisning i Svenska inte är ett hinder för skoleleverna att studera ryska.
Det är emellertid tydligt att sakargument inte biter på det känslomässiga svenskhatet. Trots upprepade bevis för motsatsen hävdar svenskhatarna att Sverige förtryckte och sög ut den finska befolkningen i Finland under flera sekler och att medborgarkriget 1918 var ett svenskt utrotningskrig mot finnarna.
Det har visat sig att det inte går att rätta till dessa och andra missuppfattningar hos en viss grupp fennomaner, för att de känslomässigt vill hålla kvar sin inställning. Bilderna från demonstrationen verkade inte visa människor som har lidit på grund av att det finns människor som har svenska som modersmål i Finland, utan människor som mådde illa på grund av avoghet och hat.
När finskhetsrörelsen startade på 1800-talet, ville den upphöja finskan till nationalspråk och huvudsakligt myndighetsspråk. Man ville avsevärt förbättra finskans ställning i Helsingfors universitet. Dessa mål är uppnådda för länge sedan.
Sedan ville man slopa det obligatoriska provet i svenska i studentskrivningarna oh det lyckades man med. Och nu vill man slopa det svenska obligatoriet i skolorna. Vem tror att det ta slut där?
För de första är det klart att fattagare kommuner kommer att låta bli att erbjuda undervisning i svenska när de inte måste, så att de elever som vill lära sig svenska förlorar den möjligheten.
För det andra kan du vara säker på att de mest fanatiska och högljudda svenskhatarna inte är nöjda så länge som det finns en finsk skola som har svenska på schemat.
Målet är ett enspråkigt, "enigt" och enfaldigt land. Vissa personer blir rabiata när de hör ett svenskt ord eller ser en skylt med text på svenska. Och svenska turister skall minsann förstå att tala engelska när de stiger i land från Stockholmsfärjan i Helsingfors. Många gör det redan lyckligt ovetande om att det ännu en tid ibland går att kommunicera på svenska i Finland.
Är de här påståendena överdrivna? Men hur annars skall vi tolka ropet "ställ er på knä och var ödmjuka för det är vi som försörjer er!" som en av demonstranterna skrek åt de motdemonstranter som hade ställt upp för att försvara tvåspråkigheten?
Det blåser en kall vind över fredens och frisinnets Europa. En vind som i Finland vänder sig mot allt som är olika: märkhyade invandrare, främmande språk, muslimer och svenskar som av dessa enögda fanatiker betraktas som ett främmande inslag i den "rena finska kulturen". Man har glömt att Yrjö-Koskinen, Snellman och Meurman var svenskar och att Runeberg och Topelius som var de vikigaste opinionsbildarna för nationalkänslan skrev på svenska.
Torsdagens demonstration och hatskriverierna på webben ger obehagliga associationer. Det är visserligen tjatigt att dra fram nazisterna i tid och otid, men här är det svårt at låta bli att minnas hur Tysklands judar först beskylldes för konspirationer mot "riktiga" tyskar, varefter man ville deportera dem och till slut gasade man ihjäl dem"
