Det har sagts förut, det sägs nu, och det kommer att sägas framöver, men jag anser begreppet finlandssvensk vara irrelevant, missvisande och otidsenligt.
Dess bristande relevans kan jag för egen del understryka med mitt eget exempel, eller enkelt uttryckt genom att säga att vi alla kommer från någonstans, liksom också jag. Detta någonstans är inte alltid här.
Själv råkar jag befinna mig i Helsingfors, Kronohagen av flera olika skäl. Det första handlar om en skollärare från Lübeck som infann sig i den svenska fästningen Nyen Skans, där S:t Petersburg nu är beläget. Tidpunkten var rätt illa vald, 1694. Ett annat skäl handlar om hans och hans avkommas irrfärder via Viborg, Helsingfors och Stockholm till Gamlakarleby, och det faktum att det på 1800-talet bara fanns ett universitet i landet, och det hade flyttats till huvudstaden. Dit kom min farfar. Han köpte en fastighet och byggde hus. Under hans tid var begreppet finlandssvensk inte uppfunnet. Han tänkte sannolikt att han var en tvåspråkig finne, som i huvudsak talade svenska. Han hade läst sin Runeberg.
När det gäller andra personer som kallas finlandssvenskar är historien lika blandad. Det finns för all del svensktalande som bott här sedan många århundraden. Forskar man lite i genealogin finner man att de flesta haft det ihop med någon person från något främmande land, eller med finskspråkiga. Rena finlandssvenskar kan de inte heller kallas, hur länge än jorden de möjligen odlat varit "svensk", en fråga som vid olika tidpunkter skapat politiska tvister om jordägande och kolonisation. Att de alltjämt talar svenska är i många fall en tillfällighet.
Att begreppet är missvisande vet vi sedan länge. Att servicepersonal bär på en liten svensk flagga som bevis på att den kan svenska må vara ursäktligt och förklarligt, men i mina ögon något motbjudande. Mest motbjudande blir saken av den vitt utbredda uppfattning, som ibland sprider sig, att finlands-svenskar på något sätt skulle härstamma från Sverige. Detta får inte tolkas som utslag av antisvensk rasism, men begreppet ger upphov till missförstånd som ibland utnyttjas av de kretsar i Finland, för vilka ingenting är mera angenämt än att försöka bedriva en fortsättning av den sk äktfinska propaganda, som var på modet mellan de två världskrigen. Dessa samma kretsar motsätter sig också tanken på ett multietniskt, mångspråkigt, multireligiöst samhälle, någonting som håller på att bli faktum i flera europeiska regioner.
Slutligen; begreppet är också otidsenligt, men hänger kanske samman med den försvarskamp för det svenska reviret och territoriet som bedrivits under över etthundra år, och som haft sin synligaste politiska förespråkare i Svenska folkpartiet, varvid majoriteten av de svensktalande i landet, med rätt eller orätt, ansett att en röst för detta parti är en röst för reviret. De historiska rötterna till denna försvarskamp går att finna i de privilegier som svensktalande en gång i tiden åtnjöt.
Men vad är reviret, om man får fråga?
I mitt fall handlar det om den närmaste omgivningen, alltså Kronohagen, i kontrast till en större värld. Om detta skrev jag en insändare i Helsingin Sanomat där jag försäkte förklara varför jag inte ville bo i Klaukkala (Klövskog). Jag hade ett närperspektiv att berätta om, avståndet till post och tvätt och bank och krog och Alko. Andra tyckte att ett glesbygdssamhälle var idealiskt. Men jag trodde inte på möjligheten att bereda all människor oberoende av boningsort samma service.
Vad har då detta med språket att göra? Jo, den verklighet jag lever i är bara till en liten del språkrelaterad. Jag har förstått att jag lever i ett samhälle med en stark annan språklig hegemoni än mitt modersmål, och har accepterat detta, trots att jag för det mesta tänker och skriver på svenska.
Jag har sett det som ett privilegium att få arbeta i en två-, ibland trespråkig värld. Därifrån kan jag sedan försöka bygga upp en identitet, från Kronohagen till Helsingfors, Finland och Europa.
