Ett studiebesök i kommersialismens krassa värld

Jag var väl naiv. Det är det lättaste sättet att förklara varför det gick som det gick. Förvisso hade jag varit aktiv i upphovsrättsdebatter och skrivit ett trettiotal böcker, men det hade uteslutande rört sig om traditionell fack- och skönlitteratur - om slaveri, pestepidemier, vikingatid, och så vidare - varför jag var helt ovan vid den publikationsverklighet som omger den mer spekulativa prosa som också produceras i tid och otid. Det är lätt att vara efterklok: jag borde naturligtvis ha ringt ett par samtal och hört mig för, undersökt vad som gällde i branschen, men det gjorde jag inte. Därför gick det som det gick.

Det började under vintern 2010-2011, när den så kallade "kungaskandalen" exploderade i svensk media. I boken Den motvillige monarken, med Thomas Sjöberg som huvudförfattare, anklagades kung Carl XVI Gustaf, utan några egentliga belägg, för att ha satt rikets säkerhet i fara genom att frekventera illegala klubbar i Stockholms undre värld. Jag var en av dem som öppet, i press och television, skakade på huvudet åt påståendena och yrkade på bevis. Inga dylika presenterades, och där hade historien kunnat sluta. Men mitt debattinlägg blev uppmärksammat, och jag anmodades att delta i skrivandet av en bok, i vilken skandalen skärskådades i detalj. För mig föreföll detta som ett gyllene tillfälle att predika källkritikens lov och dessutom skildra hur den moderna skandalkulturen har utvecklats, hur enskilda personer lätt kan bli rättslösa offer på den oseriösa journalistikens altare. Alltså tackade jag ja till att medverka.

Måhända var detta misstag nummer 1. Kanske borde jag ha hållit mig borta från hela den värld av smutskastning och illasinnat skvaller som göds av moderna skandaler. Mitt enda försvar är okunskap. Jag visste inte bättre. Alltså accepterade jag förslaget, gjorde mitt jobb som historiker och bidrog med ett antal kapitel till den bok som så småningom fick namnet Från en säker källa... Sanningen om kungaskandalen (ICA Bokförlag). När varningsklockorna började ringa på allvar, i samband med att boken redigerades och fick sin form, hörsammade jag dem inte förrän det var alldeles för sent.

Mitt huvudsyfte var hela tiden ett och detsamma: att visa på vilka faror som döljs i den överkommersialiserade och ytliga bok- och tidningsproduktionen, där sanningen är underordnad profitlystnaden, där källkritiken ideligen sätts på undantag. Jag var inställd på att göra en ärlig, granskande analys av en konkret skandal, insatt i ett samtidshistoriskt ramverk. Det var därför med lika delar bestörtning och förvåning som jag noterade att förlaget bestämt sig för att ge boken undertiteln "Sanningen om kungaskandalen och Den motvillige monarken". Redan ordet "sanningen" fick mig att hoppa till, eftersom jag aldrig haft pretentioner på att känna till denna. Min poäng var den motsatta, att vi inte hade en aning om vad som egentligen hänt (och att skandalen just därför inte borde ha kunnat äga rum). Men än mer reagerade jag över att titeln på Sjöbergs bok bereddes utrymme på den egna produktens omslag. Den bok jag medverkade i handlade om betydligt mer än så. Alltså vägrade jag att acceptera titeln, med följd att en rejäl tvist med förlaget bröt ut. Ett av redaktörens uttryckliga skäl till att ha med Sjöbergs titel på vårt omslag var att det skulle vara en käftsmäll: "På samma sätt som kungen förmodligen aldrig helt kommer att kunna skaka av sig de anklagelser som felaktigt riktats mot honom, kommer Sjöberg och hans vänner inte heller kunna skaka av sig de fullt berättigade anklagelser vi riktar mot dem."

Jag förklarade att detta i mina ögon var detsamma som ren ondska, och att jag under inga omständigheter ville ställa upp på det. Det skulle sänka min egen bok till samma låga skandalnivå som de arbeten jag kritiserade. Hellre såg jag att förlaget tog bort mitt namn från omslaget.

Grälet slutade med att förlaget avlägsnade namnet på den sjöbergska boken men behöll resten av den tänkta undertiteln. Man ignorerade mina övriga protester, och jag orkade inte bråka mer. Det borde jag ha gjort, ty snart hopade sig nya problem. Omslaget var (och är) så spekulativt och fult, med en estetik som för tankarna till kvällspressens löpsedlar, att jag fick förlaget att diarieföra skriftliga reservationer mot att det antogs. I baksidestexten - som även det dominerades av ordet "sanningen" - osynliggjordes hela mitt vetenskapliga bidrag, ända tills jag efter ett par dagars bråk lyckades få in en mening. Mitt lilla förord, där jag klargjorde varför boken skrivits och vilket som var dess centrala budskap, ströks helt och hållet. Och så vidare. Mitt uppe i förhandlingarna, innan vi kommit överens i sakfrågorna, fick jag dessutom veta på telefon att boken redan hade skickats till tryck.

Under alla mina år som författare har jag aldrig blivit så grundligt överkörd. Förläggare och redaktörer var helt ointresserade av vad jag ville ha sagt. De ville uppenbarligen bara utnyttja mitt namn. Det enda jag i det skedet kunde göra - juridiskt var jag nämligen chanslös gentemot förlaget, vilket mitt fackförbund informerade mig om när jag frågade - var att dra mig ur hela marknadsföringen av boken. Därmed gled historien över i nästa fas. Efter publiceringen var förlagets chefer förvånade över att jag vidhöll att jag inte ville ha med produkten att göra. Den verkställande direktören snickrade snabbt ihop en överenskommelse om att trycka en ny upplaga med nytt omslag och med icke-censurerat förord, om jag upphörde att vara passiv. Han krävde också att jag skulle tvinga min hustru Katarina, som tagit upp saken i sin dagliga blogg, att upphöra med sina skriverier. Mitt argument att detta är olagligt eftersom vuxna kvinnor sedan länge är myndiga i Sverige - vi lever ju inte i Saudiarabien - och att jag saknar både vilja och juridisk rätt att censurera hennes blogg föll platt till marken. Men till slut accepterade både jag och hustrun att göra som vd:n ville, om han höll sin del av avtalet.

Så skedde emellertid inte. Det kom aldrig någon signerad överenskommelse, ej heller någon ny upplaga. Först efter ett par veckors väntan, åtskilliga obesvarade e-brev och ett antal telefonuppringningar fick jag veta varför: min medförfattare hade inlagt veto mot överenskommelsen, något förlagsmänniskorna inte haft en tanke på att berätta för mig. Jag bluffades alltså till medgörlighet - sannolikt för att göra det lättare för förlaget att snygga till marknadsföringsfasaden.

Nu är detta historia. Men det är en lärorik historia. Den visar hur krassa kommersiella hänsyn kan tillåtas härska oinskränkt, hur upphovsmän kan nonchaleras, hur budskap kan tabuförklaras och suddas ut, även när det ursprungliga syftet med hela arbetet har varit att skärskåda och kritisera just den kommersialism som råder i skandalernas smutsiga universum. Istället för att bidra till att avslöja ett farligt fenomen i vår medialiserade samtid kom boken att bli en del av det samhällsproblem som den varit avsedd att attackera.

Nu är studiebesöket över. Det lär inte följas av ytterligare utflykter till de arenor där ytligheten dominerar över innehåll och sammanhang.