Radio Extrem är inte lam. Den har udd, den är - ibland plumpt, ibland oförskämt, ibland inte alls - rolig. Som bra radio ska vara, tycker jag. You cannot please them all, sa redan Mae West, men det kan finnas en ton, en udd som man känner igen och då även gilla sånt man hatar: till exempel att man med gott humör finner sig lyssna på de mest sublima och ibland direkt usla dravel om precis vad som helst - som till exempel den stora frågan (riktigt uselt iscensatt sen i sketcher med det manliga programledarparet) om vad man ska göra om man märker att kompisen har skit mellan tänderna och borde på något sätt utan att såra kompisen få det sagt... men där sitter jag vid ratten i min bil och drar på mun i alla fall.
Men o nej, detta "dravel" inbegriper inte tampongkaktusen: den var och är vedervärdig och inget blev heller bättre av att höra radioredaktörerna som intervjuades i Hbl i söndags (17.2.2013) ursäkta sig med att ett hektiskt tempo i sändningen och att tvånget att vara utåtriktad gör att det ibland "slinker" med grodor. Frågan om varför det när en flicka eller kvinna gör ett uttalande i sak det i alla fall är fittan vi på något sätt framför allt ska fästa uppmärksamheten på (detta som ju den svenska näthatsdebatten satt fingret på nästan precis samtidigt) berördes inte alls.
Liksom förstås det att fast det är jobbigt att vara skärpt och tänka på vad man säger till hundra procent hela tiden i sändning det är ingenting mot, ens jämförbart med, det skit den som blivit lidande får ta och hon har har i n t e privilegiet att höras i etern under sändning. Grubblar man alls över vilken överslagsposition man har? Att först säga vad man vill (groda eller inte) offentligt i sändning och sen e f t e r sändning ringa upp personen och be om ursäkt p r i v a t: man är rösten alla hör i radio, det man säger till flickan på telefon efteråt hörs ingenannanstans.
Men detta ska ändå inte handla om "sexismen" eller "kvinnosynen" på radio Extrem: ärligt talat vet jag inte själv om det är så ämnet ska tacklas eller om man kommer någon vart med en sån debatt och ärligt talat tycker jag inte att radio Extrem - jag menar programmen jag lyssnar på, både det bra och dåliga och jag lyssnar rätt mycket på radio Extrem - är särskilt "grabbiga". Till sina ämnen alltså och om man alltså med "grabbig" menar det som ordet på riktigt betyder: kommer från grabb, pojke, man och att då snacket i etern skulle kretsa kring detta grabb, pojke stämmer ju inte. Det handlar mest om allt mellan himmel och jord dvs ganska könsneutrala saker: sånt alltså som tjejer skulle kunna prata om med minst lika mycket slöhumor och glimten i ögat.
Men problemen börjar när man (som en av redaktörerna i Hbl-intervjun faktiskt gör) börjar likställa "grabbigt" med rättframhet, humor, glad respektlöshet.
Förlåt mig, men när och hur har dessa blivit manliga egenskaper?
Här tycker jag i alla fall vi rör oss vid det som är pudelns kärna och det är väldigt konkret men har blivit ett tydligt problem med radio Extrem och något jag själv som trogen lyssnare börjat fästa mig vid redan innan den nu pågående diskussionen: det ÄR så gott som bara grabbar som hörs i etern. Nej, det var inte alltid så men det har blivit väldigt tydligt på sistone: åtta gånger av tio när jag knäpper på radion vid de mest olika tidpunkter på dygnet är det grabbar som håller låda. OM allt från hur hemskt det är med med kråkor i näsan på kompisen, om vikten av att läsa youtubekommentarer för att de är så bra, om om Bryan Adams är bra eller inte etc.
Också när det är blanduppsättning 2+1 i studion har tjejen (ja det är väldigt sällan två tjejer och en kille) för det mest rollen som sidekick. Så också, tyvärr, i det annars fullständigt lysande Succémorgon: det är Ted, det är Janne - och det är Hanna. Hanna är ny förstås, började vid årsskiftet och blir småningom varmare i skorna men upplägget är klockrent: Ted och Janne för snacket, Hanna flikar in och kommenterar (har rollen av det som för några år sen i en motsvarande show på finska radio X helt enkelt kallades för "aamunainen", morgonkvinnan ) - och kanske var det också signifikativt att det var är just tjejen i uppsättningen som varit utbytbar.
Sen när det då nångång är bara tjejernas tur får jag ibland en känslan av att det ska vara något slags "flickradio": intimitet och sex och relationer, "flicksaker", helt enkelt. Eller så, då (som också sägs i Hbl-intervjun) ska de stå för Allvaret - milda makter! Jo, jo det det låter fint och "djupt" men vad man egentligen säger är att tjejer har mindre lättsinne och humor samtidigt som man då aningslöst går in i det förlegade mönstret att tjejerna är till för att lugna ner pojkarna, återföra de vilda till dagordningen... som nåt slags morsor vilket ju är bara otidsenligt och outhärdligt: som om tjejer inte hade hur mycket vilt och outrageous i sig själva.
I Hbl finns en figur av könsfördelningen på kanalen och får andelen 60 procent killar och 40 procent tjejer. Men ser man till andelen programledare i etern - dvs de röster som faktiskt hörs i radio (på webbredaktionen är tjejerna av nån anledning i stor majoritet) så är förhållandet långt skevare: kring 25 procent tjejer mot 75 procent killar.
Kom igen, Extrem. Det finns inga bortförklaringar. Att flickor inte vill eller kan...nänä, det förslår inte här.
Bara att ge dem chansen: också Ted och Janne och Kjell började någonstans. Vilket Kjell (som jag är ett stort fan av annars) beskriver i HBL: hur han för många år sedan blev upplockad av två äldre manliga extremredaktörer som gav honom utrymme att utvecklas i radio.
För man blir ju inte färdig, man hittar inte sin profil och röst på några veckor eller månader.
Det har tagit och ska få ta tid. Det tänker jag på när jag lyssnar på den ena usla grabben efter den andra (som sagt, långt ifrån alla programledare är briljanta).
Men nu handlar det mindre om feminism än om rättvisa och public service år 2013.
Rättvisa är inte 25/75 men 50/50, inget annat. Det bra i saken är att den inte tarvar nåt vidare snack: bara att åtgärda - och så fort som möjligt, tack.
