Fazers blå är inte blå bara för att du säger så

Eftersom jag är författare ligger det kanske nära till hands att tänka att jag skulle besitta en väldig tilltro till ordet och ordets makt. Sant och falskt.

Alla författare är olika och har olika drivkrafter för sitt skapande men vad jag själv tycker mig ha lärt mig under tjugofem års dagligt umgänge med ord och mening och formulering och med röst och ton - ett rätt flärdlöst, handgripligt utforskande in progress av språkets möjligheter och tillkortakommanden - är hur lite skrivande för mig handlar om ord. Om att sitta och stryka och fila meningar till exempel. Javisst, sånt ska göras, men det är varken huvudsak eller självändamål . Språket är ett redskap, eller ännu hellre, som i musiken: ett instrument.

Kanske är också det den stora skillnaden mellan sakprosa, journalistik och det som jag tänker mig att är den skönlitterära prosans kall: att röra sig på gränsen till, ha kännig för, det ordlösa. Det vi inte har ord för; liksom låta sig finnas i gungflyet bortom det elegant och smidigt uttryckbara - ofta emotionella zoner... av skam, skuld, sorg till exempel (jag tror alla som sörjt känt av det här, när man är i sorgen finns inget språk för sorgen, i alla fall inget för just min unika sorg och också därför är tillståndet omvälvande och plågsamt). Brännpunkter i det inre: hur vi samtidigt räds och dras mot dem... som mot en hemlighet.

Och nej, allt ska inte, kan inte uttryckas. "Words are the great sin against wordlessness", skrev Samuel Beckett.

Så vad man lär sig som författare är väldigt mycket om vad språket inte kan; alla hål, tillkortakommanden.

Å andra sidan, vilket förstås också följer av det ovanstående är att man blir ganska uppmärksam på språk, och får denna uppmärksamhet i sig, i ryggmärgen. På språket som ett perspektiv, och språken i språket - argumentationsmetoder, slags retoriska strategier, vilka uttryck och uttrycksätt och ord som används och varför, i olika tider, olika sammanhang.

I livet och i världen, samhälle och politik.

Upprepa en sak tillräckligt många gånger så blir det en sanning, sa Goebbels. Totalitära samhällssystem bygger som vi vet ofta på att man hittar på en helt ny ord- och begreppsvärld. Och det finns onekligen något tilldragande i detta; i nyheten, det starka, fräscha, till synes obesudlade. Ord utan historia, som blänkande atletiska kroppar i solsken. Arbete gör fri.

Det är förstås också - som alla språk - språk med hål. För det man inte vill uttrycka - det som förnekas, och omskrivningar för det oönskvärda. Sakliga, hygieniska begrepp för det oerhörda. Den slutliga lösningen. Upprepa en sak tillräckligt många gånger blir det sant.

I de moderna, efterkrigstide västerländska samhällena har språkliga inmutningar gått hand i hand med samhällsbygget. Inte bara i form av reklamslogans, men format också mer medvetet och sofisitikerat i skymundan i talrika tankesmedjor i olika ideologiers tjänst.

Under mitt eget femtioåriga liv har jag upplevt många drastiska skiftningar i ord och ords betydelser; att vi inte längre utanför familjen är samhällsmedborgare men "kunder" företrädesvisa är förstås det mest bjärta exemplet. Men jag minns också hur ordet "family" plötsligt tutades ut i alla, alla amerikanska tv-serier i början av åttiotalet - Reaganregimens tid, och nej, jag ser inte spöken, det var en strategi ägnat att påverka folks värderingar. "Hyvä pukeutuminen on kohteliasta muita kohtaan" stod på en affish som mitt i allt hängde på stan i Helsingfors i mitten av åttiotalet; den togs hastigt ner för den väckte väldigt uppseende. Och jag kommer också ihåg hur det i början av nittiotalet gick upp för mig att ordet "loser", det från sextiotalet romantiskt, ljuvligt klingande - "beautiful losers" - blivit en genomnegativ beteckning. Eller Positivt Tänkande: "Foten i kläm? - Jajamensann!" var en affisch med en glad hurtfrisk gubbe som flera i min generation skrattade gott åt - men den humorn funkar inte alls idag.

Under de senaste åren har mycket av det som är ideologi samlats kring begreppet girighet: för bara några år sedan då Fortumdirektören Mikael Lilius enorma bonusar i ett halvstatligt företag väckte debatt var argumentet "avundsjuka" ännu ett gångbart sätt att avfärda kritiken. Det funkar ändå inte riktigt mer idag då vi faktiskt handgripligen lever i ett land där enorma inkomstklyftor inte bara provocerar den enskildes rättskänsla men har blivit en risk för hela samhällsfundamentet.

Kan man bygga ett samhälle med enbart ord och skicklig argumentation? Vad händer när orden bara blir led i ett system av retoriska strategier och förlorar sin förankring i den verklighet vi människor lever i? Och - hur långt kan vi i olika syften tänja på vedertagna begrepp utan att förlusterna blir irreparabla? "Vi är med rätta upprörda över skri över Vladimir Putins begrepp "styrd demokrati".

Har man ordet i sin makt, om man kan formulera sig, kan man argumentera för vad som helst. Jag har träffat många som lever så, också författare. Som tror att något blir rätt och bra bara för att de kan formulera det så att det låter fint och acceptabelt. "God är den som smakar gott", skrev den svenska författaren Stig - inte Stieg - Larsson på åttiotalet. Det är gott som låter finast, smakar bäst och rätt. Men ord är bara ord (också Anders Breivik sitter ju i rättssalen och berättar för en miljonhövdad publik att han minnsan inte skrattade medan han utförde sin massaker på Utöya: "det var ju fruktansvärt").

Så nej.

Fazer Blå blir inte blå bara för att du säger så.