"Jag" är det ord som förekommer oftast i svenska schlagers, visade en ordanalys i Språktidningens februarinummer. 320 låtar som deltagit i uttagningarna till Melodifestivalen under de tio senaste åren dissekerades, och det visade sig att den jag-centrerade kärleken låg på topp. Också "du" och "natt" förekom ofta, "värld", "tro" och "liv", likaså.
"Finland", "måste" och "göra" är finska regeringspolitikers favoritord, enligt en liknande frekvensanalys i Helsingin Sanomat nyligen. Oppositionen favoriserar "regeringen" och "kommunerna", men i likhet med regeringspolitikerna använder oppositionen flitigt orden "måste" och "göra".
Vad säger detta om dagens politik och underhållning? Inte mycket. Jag och du har alltid varit huvudpersoner i sångens värld, och politiker tenderar att favorisera det egna landet och en vokabulär som antyder beslutsamhet. Intressant är dock att av de 50 populäraste svenska schlagerorden är nästan alla korta, enstaviga och konkreta. Av de finska politikernas favoritord är många långa och abstrakta, och nästan inga har direkt med den vanliga människan att göra. Men orden "jag" och "du" samt "Finland" och "måste" säger inte mycket om vart samhället är på väg eller hur språket utvecklas.
Mer givande är det då att studera modeorden, begreppen som smyger sig in i språket och blir allt vanligare för att sedan bli oumbärliga - eller försvinna efter sin korta blomstringstid. Svenskarna blir allt oftare kränkta och runt om i Europa används ordet "stress" allt flitigare i de mest varierande sammanhang - om djur och människor, ja, till och med om finansmarknaden. Till dagens svenska modeord hör exempelvis "hype" som dykt upp i vokabulären från engelskan det senaste decenniet med färska försvenskade avledningar som "hajpad" (SvD 15.3.2012). Rätt förskräckligt, egentligen, men det som är rotvälska i dag kan vara kutym i morgon. Och vad som blir bestående, det ser man först i efterskott.
Bortglömd raritet
Jag råkade nyligen stöta på en raritet i bokhyllan, bakom den synliga raden av böcker, undangömd tillsammans med andra bortglömda verk. Titeln lydde "Svenska modeord" och boken var en utgåva av Hufvudstadsbladet år 1970. Ord som alienerad, jämställdhet, arbetsplatsdemokrati, knark och mobbning passerade revy. Beskrivningarna av de fyrahundra ordens väg in i språket under sent 1960-tal återkallade minnen av samhällsdiskussionen före mobiltelefonernas och datorernas tid, då AIDS alltjämt var ett okänt fenomen, då järnridån delade Europa, då studentrevolten klingade av och solidariteten med u-länderna var på väg in. Många ord kom för att stanna, men många har försvunnit från dagens vokabulär.
"Mobbning" var ett så rykande färskt begrepp 1970 att författarna tvekade om man ens kunde beteckna det som ett modeord. Det hade fått spridning i svenska tidningar som Dagens Nyheter år 1969 då det ännu stavades på engelskt vis, alltså "mobbing". Själva fenomenet var naturligtvis inte nytt. Förföljelse har funnits genom tiderna, "pimsning" har förekommit i armén och hackkycklingar har befolkat både djurriket och människosläktet förut, men mobbandet lanserades via engelskan och tyskan i slutet av 60-talet. Det här skedde bland annat genom etologen Konrad Lorenz böcker som fascinerade mig själv i tonåren. Lorenz är mannen som drog paralleller mellan skockbeteendet hos djur och människor i sina populärvetenskapliga böcker. Mobbningen kom för att stanna - tyvärr, kunde man kanske säga.
Ett annat ord som blev väl förankrat var egentligen inte nytt, det fick bara en ny betydelse. "Knark" och "knarkare" var nya begrepp på 1960-talet. Narkotika hade folk använt också förut, men "knarka" hade haft en annan betydelse. "Ordbok öfver svenska språket" från år 1850 betraktar det som en synonym till "knarra". Från 1700-talet finns belägg för hur "sängar knarkar" och på 1800-talet knarkade såväl kornknarren som grodorna. Men på 1960-talet blev knarkandet alltså någonting lastfyllt - och i början också lustfyllt, innan farorna uppmärksammades på allvar.
Engelskan glider in
Engelskan smög sig in i svenskan med hjälp av modeord som antingen försvann eller försvenskades. Två exempel från "Svenska modeord" är "Know-how" och "Black Power". Det förstnämnda ersattes så småningom med teknologi, kunnande och andra anspelningar på högteknologi. Det senare ersattes snabbt med "svart makt" och olika ord som anspelade på frigörelse. En intressant detalj är att avsnittet om "Black power" i Hufvudstadsbladets bok från 1970 talar om "negrernas" situation och om 60-talets "negerledare". I dag är ordet "neger" bannlyst i tidningar och böcker, ja till och med från omslagen till Brunbergs kyssar.
Ungdomens upproriska musik har i alla tider gett upphov till modeord som kommit och gått. "Svenska modeord" konstaterade 1970 att "swingpjattarna" försvunnit, liksom "skinnknuttarna" och "beatnikarna". I stället är "hippies" och "flower power" inne. Något bekymrade konstaterar författarna att hippiefenomenet inte tycks gå över trots att det dödförklarats många gånger om, och hippiernas antal bara ökar. Lite nedlåtande skriver de att hippierna "klär sig i opposition mot det välvårdade idealet, som är rådande bland amerikanska borgare. Genom att använda gamla paltor som man funnit i åldriga klädgömmor vill man betona sitt oberoende av modern, kapitalintresserad klädindustri." Janis Joplin skulle antagligen vända sig i sin grav och Joan Baez säkerligen protestera ljudligt om de kunde höra Hbl definiera blomstermakten...
Seglivade ord
För en ekonom som undertecknad är det intressant att notera, att ordet "global" och "globaliserad" redan 1970 betecknas som ett modeord. Mycket vanligare på den tiden var dock "internationell". Företagsvärlden internationaliserades och multinationella företag bredde ut sig över världen. Ett riktigt modeord blev globaliseringen först under 1980-talet, och inne är ordet alltjämt, både bland dem som förespråkar globalisering och bland belackarna.
Många av de populära orden för drygt fyrtio år sedan tangerar strävan efter ökad jämställdhet och rättvisa. Ordet diskriminering fanns med i Svenska Akademiens ordlista år 1950 för första gången och blev snart ett verkligt modeord. "Jämlikhet" var inte nytt men definitivt på modet. "Könsroll" höll just på att köras in i språket under sent sextiotal.
Någon egentlig miljöpolitik existerade inte i slutet av 1960-talet då boken skrevs. Rachel Carson hade skrivit "Tyst vår", men FN:s första miljökonferens, den som sedan ordnades i Stockholm 1972, fanns bara på idéstadiet. Finland hade inget grönt parti, inte ens en grön rörelse, även om gröna tankar grodde i många partiers ungdomsorganisationer, inte minst Svensk Ungdom. "Svenska modeord" nämner "miljö" som ett gammalt ord som får nya avledningar. Framför allt skapas nya sammansatta ord som "miljövård", "miljöförstöring" och "miljövänlig" som snabbt sprider sig i tidningar, debatter och folkmun. "Hbl", skriver författarna "har sedan några år en särskild avdelning som bevakar bland annat miljöfrågor". Så icke längre. Ordet "miljö-" kom för att stanna, men miljöfrågornas tyngd i samhällsdebatten har redan minskat.
Bokens 400 exempel ger ett smakprov på utvecklingen av både språk och samhälle. Tyvärr kan böcker som dessa vara svåra att hitta, för i motsats till litteraturens klassiker saknar "Svenska modeord" från 1970 samlarvärde. Men den som råkar spana in verket på biblioteket, i antikvariatet eller i den egna bokhyllan kan se fram emot en stunds underhållande läsning.
Eller vad sägs om beskrivningen av hur begreppet "sex" tågade in i språket? I en bok som skrevs i slutet av frigjordhetens 60-tal är det omöjligt att förbigå "sex". Det fanns inte i Svenska Akademiens ordlista på 1950-talet, men nog i Ordboken från 1967, där ett av exemplen lyder "Sex är lika litet syndigt som matlust, så länge det inte går till omåttlighet". I Hbl:s bok konstaterar författarna att "ordet sex tillför språket betydelsenyanser som inte helt täcks av äldre ord för sexualvanor. Det har också skett en betydande stilförskjutning från det gamla älskog över erotik till sex." Författarna tillägger att "sex är kort och ansluter sig till en redan existerande mönstergrupp, representerad bl.a. av spex och käx".
Ja, på ett krassare sätt kan man väl inte illustrera språkets modernisering än som övergången från älskog till något som är besläktat med spex och kex.
Olav Panelius, Torsten Steinby (red) Svenska modeord. Hufvudstadsbladets förlag, 1970
